Hon är sprudlande öppen, Sanna Sjöblom. Och vad passar bättre än att jobba på radio för någon som är glad för det mesta och dessutom pratglad. Sedan augusti förra året jobbar hon heltid på Steel FM. Någon ny radioröst är hon dock inte.

– Jag sommarjobbade där förra sommaren. Dessutom har jag jobbat där tidigare, när jag var 19. Då pratade jag tre timmar om dagen.

När förra sommarens radiojobb närmade sig sitt slut blev hon erbjudanden en fast tjänst och valde att lämna alla sina ”gigjobb” genom sitt egna företag, för att i stället fokusera på heltidstjänsten. Mellan klockan 16 och 17 på eftermiddagarna pratar hon och spelar musik. Och där i etern delar hon med sig av sig själv. Hon tänker på dem som sitter och kör hem från jobbet – och sällskapet och skratten hon gärna delar. Övriga jobbtimmar säljer hon radioreklam. För många ålänningar är hon dessutom ett känt ansikte som ordningsvakt i stadens nattliv. Det jobbet skulle däremot inte passa särskilt bra ihop med jobbet att sälja radioreklam.

– Som ordningsvakt får man ta tuffa beslut och nästa dag ska man sälja reklam …, säger hon om ekvationen som förmodligen inte torde gå ihop.

– Men jag är med och håller koll lite på branschen, inflikar hon småleende.

Hästarna hittar henne

Tidigare, som egenföretagare, kunde hon ha tre-fyra jobb samtidigt. Nu har hon bara ett. Vid sidan av det hjälper hon till i stallet där hon har sin häst Kickan.

– Nog känns det jättebra. Samtidigt hade jag tidigare så många olika jobb och så mycket av det sociala. Nu är det lite mera slutet, säger hon med en dos eftertänksamhet.

Kickan står i Mia Anderssons stall i Djurvik.

– Där finns nio hästar. Vi hjälps åt med in- och utsläpp. Jag gillar att vi är flera i stallet och hjälper varandra. Förra veckan var det en häst som skadades, då var det skönt att vara först på plats och kunna hjälpa både häst och ägare.

Djuren är viktiga i Sannas liv och till henne hittar hästar som inte har haft det så bra och som får stanna hos henne eller får ett nytt hem.

– De får lugn och ro och mat. Det är grunden.

Hästen Kickan kom till henne för något år sedan. Hovarna var förstörda och utsikterna för henne var inte särskilt goda. Tanken var att hon skulle säljas vidare, men något hos hästen sa till Sanna:

– Inte jag. Och inte nu.

Sanna känner av och lyssnar till djuren, och hon fick stanna.

– Det är hästarna som har hittat till mig. Jag har inte sökt dem, utan de har hittat mig.

Vid sin sida har Sanna även hunden Xilla, en numera tolvårig dansk-svensk gårdshund.

– Vi är många individer i min tvåa, säger hon leende om lägenheten de bor i – hon, hunden och de tre katterna.

Utmanar överlevnadsinstinkten

För tio år sedan kom styrketräningen in i Sannas liv. När hon så småningom kände en lockelse i att tävla var det inte så vanligt att någon från Åland gjorde det. Hon kontaktade ett team i Tammerfors som hon började jobba med. Kommunikationen gick på engelska. Hon satsade och deltog i Finska mästerskapen (FM) i Body Fitness, i 168-centimeterklassen, och slutade sexa. 2019 ställde hon upp på nytt i en motsvarande tävling. Fortfarande styrketränar hon – dock inte med samma intensitet som inför de två fitnesstävlingarna. Men träningen är viktig för henne, både fysiskt och psykiskt.

– Den är viktig för huvudet, och samtidigt märker jag i höfterna annars. Man blir inte yngre.

Intresset för att börja träna handlade för Sannas del, då för tio år sedan, om att skaffa sig en platt mage till sommaren. Dessutom hade hon upptäckt Gladiatorerna på tv.

– Jag blev fast i det och tack vare det vågade jag.

Hon minns kommentarer hon kunde få av män:

– Bara du inte får för mycket muskler …, berättar hon och förundras över hur män anser sig ha rätten att kommentera ens kropp på det viset.

– Som att det är okej att säga, bara för att det handlar om muskler.

Fortfarande gillar hon att bygga muskler, och fortfarande tränar hon enligt upplägg. I den här tävlingsformen handlar det om att ha en symmetrisk kropp, och för Sannas del är det någonting hon upprätthåller. Skulle hon komma på tanken att vara med i en fitnesstävling på nytt torde det alltså fungera. Men när och om hon satsar inför en tävling skulle det innebära att lämna bort alltid annat för den tävlingssatsningen. Igen! Det handlar om att ta det till det yttersta och skala av.

Styrkelyft har däremot inte visat sig vara hennes grej.

– Det är en helt annat träning mot vad jag gör. Men det är många tjejer på Åland som håller på med det nu.

Under de tio åren hon har tränat har det här förändrats, kanske har sociala medier på den här fronten visat sig föra med sig något gott.

– Tjejer vågar ta plats vid hantlarna. Det ger en pondus, konstaterar hon.

Stör sig inte

På ett år kan Sannas vikt flexa mellan fem och sex kilo. I dag är hon tillfreds med sin kropp.

– För två år sedan insåg jag att jag inte orkade störa mig själv på något på min kropp längre. Det är lättare att leva med sig själv om man inte stör sig.

Sedan hon började träna är det längsta hon har varit från gymmet två veckor, vilket skedde när gymmet hade stängt under coronapandemin. Då tränade hon lite hemma i stället.

– Och nu var jag tvungen att ta penicillin för en tand och så blev jag sjuk till på det, säger hon om en kort period nyligen då hon tvingades avstå gymträningen. Men efter ett ofrivilligt uppehåll vill hon snabbt tillbaka till gymmet.

– Så att jag blir klar i huvudet.

Numera är hon heller inte rädd för att ha dåliga dagar. Hon vet att det kommer bättre. För även om hon utåt sett alltid verkar glad händer det att hon drabbas av panikångest

– Ångest kommer oftast för att man skjuter undan saker. För mig har den kommit när jag har kört bil. Det har hänt att jag har fått köra åt sidan och andas i rutor. Men om jag har Xilla bredvid mig räcker det att jag bara fokuserar på henne.

– Det lugnar ner sig, helt enkelt. Jag kommer tillbaka till nuet. Du är ju inte här och nu när du har ångest.

Valde att stanna

Egentligen har Sanna längtat efter ett miljöombyte. Hon har känt ett behov av att byta Åland mot någon annan plats för ett tag. Men när Eva Karlström på Steel FM gav Sanna chansen att fortsätta jobba på radion efter förra sommaren valde Sanna att bli kvar och ge Åland en chans till.

– Jag var trött på det jag hade där och då. Jag ville hitta ”vad är det jag saknar”. Kanske var det lite av en smygdepression och jag ville komma bort från den känslan. Jag åkte ju aldrig iväg och studerade. Men jag har haft häst sedan jag var 17, säger hon om faktumet att det visserligen har hindrat henne. Däremot har hon gått hotell- och restaurangskolan på hemmaplan.

– Och jag har fått allt med djuren i stället, säger hon tacksamt.

– Nu får det bli någon weekendresa, som till Åbo eller Helsingfors, säger hon om dosen storstadsmiljö hon får på det sättet.

– Xilla tycker om att resa.

Även om hon känner att hon lever i en ganska bra balans just nu skulle hon gärna ha mer tid ”att leva”.

– Jag är tacksam för jobbet och trivs bra, men tidigare hade jag mer flex, säger hon om tillvaron som egenföretagare.

Tidigare har hon hjälpt andra med träning och kost, men inte längre.

– Nu är jag bara ”livscoach” när någon kompis har problem. Det är kul att kunna hjälpa till, understryker hon och påminner hur lätt det kan vara att fastna i problem – i den bubblan.

Likaså har hon lätt för att åta sig motsvarande uppgift för djur, inser hon. Så att även de får en ny syn på livet. Det ger henne energi att hjälpa andra, för det mesta.

– Om man inte är låg på energi själv och ger det sista, och så får man inte tillbaka det man tänkte. Då kan det bli tungt. Då får man se till att ladda.

Hon återkommer till träningen och att hon faktiskt inte utesluter att hon kör en tävlingssatsning igen. Hon ser fram emot att stå på scenen.

– Att gå till final. Att bli bäst!

Det är onekligen en utmanande väg fram till den där tävlingsdagen, med hårdträning och svält på slutet. Det handlar om att tappa kroppsfett och komma i tävlingsform, och att därmed äta mindre än vad kroppen egentligen behöver.

– Man är inte lite hungrig …

Det är en extrem period, både mentalt och fysiskt.

– Det handlar om självdisciplin. Att stänga av känslor och bli lite som en kartong. Kroppen säger nej men ändå pushar du den. Man går emot kroppen, trots överlevnadsinstinkten.

När hon ser tillbaka på bilderna från de bägge fitnesstävlingar hon har deltagit i kan hon känna sig både stolt och nöjd.

– Jag ser jobbet bakom! Och inte bara en gång, utan två gånger

Tjänar pengar på kroppen

Numera är hon van vid att visa sin kropp, även för bedömning. Och när hon blev kontaktad av folk som ville ha bilder tänkte hon att de kunde betala för det. På så sätt möjliggjordes dessutom extrainkomster till djuren. Hon berättar om hur hon upptäckte ”Onlyfans” som är en abonnemangstjänst på internet, och som visar sig vara en stor betalplattform som även ”levererar användargenerat innehåll” med en åldersgräns på 18 år. Kortfattat: exklusivt innehåll i utbyte mot pengar.

– Jag var snabb på bollen och valde att vara med och leka innan det är förbi. Det är en stor grej …, säger hon och medger att hon inbillade sig att det var främst hennes följare i Finland och USA som skulle uppmärksamma henne. Men även på hemmaplan spred sig ryktet rätt snabbt, både på gott och på ont.

Samtidigt är hon noggrann med att förtydliga att det är som ett rum man knackar på och behöver vara myndig för att släppas in i. För henne är det viktigt att det inte handlar om öppna sidor som barn och unga kan råka komma in på. Hon beskriver en verksamhet som inte bara handlar om att sätta upp en kamera, utan att det krävs mer än så.

– Det är som ett företag. Jag har ett heltidsjobb som jag prioriterar, men det hålls igång. Jag tycker om att göra det!

Hon berättar även om chattarna – diskussionerna – som uppstår i forumet med de som betalar för hennes innehåll. Om människor som har ett behov av att prata och som är anonyma.

Återigen hamnar vi in på hennes tendens i att bli en gnutta livscoach – även där.

– Jag blir lite halvpsykolog …