När allt kommer omkring har jag haft alldeles för höga tankar om vuxna.
Jag har inbillat mig att det är både svårt och komplicerat, vuxenlivet. Dessutom ska det vara ytterst svåruppnåeligt. Och när man väl är där så är det bara torrt och trist.
Någon gång mellan 28-30 måste man ta sig till ett bibliotek och låna en tung dammig katalog som introducerar en för vuxenvärldens alla konstens regler.
Sedan träder man in i livet 2.0 och där någonstans börjar eländet på riktigt.
Billån, huslån, dagishämtning, renoveringar, försäkringar, dålig nattsömn, dålig sexlust, viktökning, kvällskurser, semesterbudget, fisklådor, kvälls-te och annat vedervärdigt. En lång period av rent och skärt helvete som först bryts när man närmar sig 60 och de sista ljuva gin & tonic-dränkta pensionsåren hägrar.
Så jag bestämmer mig för det mest ologiska av allt.
Att börja vara vuxen i förtid.
Det är lika bra att se vuxenlivet i vitögat och konfrontera skiten, tänker jag. Låta små, små delar sippra in i mitt liv för att allt inte bara ska slå emot mig som en vägg om några år.
Jag börjar med att köpa en lägenhet.
Jag står rådvill efter att jag blivit utkastad från min hyrestvåa på Södermalm och bestämmer mig för att utsätta mig för någon av de värsta prövningarna direkt: kasta mig in i skärselden, även kallad Stockholms bostadsmarknad.
Om det här luddiga helvetet till marknad har jag hört skräckhistorier värre än de man fick itutade sena nätter under konfirmationslägret på Lemböte lägergård.
Allt kostar miljoners miljarder, mäklare är smilfinkar som bara vill lura dig till att göra sämsta möjliga affär och kränga på dig mögliga badrum och fallfärdiga balkonger och har man otur så spricker bostadsbubblan och då hamnar man på gatan 4-life.
Med de förkunskaperna kastar jag mig hals över huvudet in på Hemnet, hittar rätt snabbt det jag vill ha. Går på en visning, tar lån från banken, budar på lägenheten … och hipp-som-happ sitter jag där – i ett stelt mäklarkontor med ett kontrakt framför mig.
Underskriven och klar går jag med nyckeln dinglande i handen och tänker, det där var ju faktiskt inte så svårt. Alls.
Men värre ska det väl bli, tänker jag och ger mig ut i försäkringsdjungeln.
Jag ser framför mig dygnslånga telefonköer och försäkringsstroppar som försöker lura i mig att försäkra allt från uteblivna weekendsemestrar till dåliga frisörbesök.
Det gör han inte, Björn, min personliga försäkringsman.
Han ger mig ett alldeles humant paketpris och lovar dyrt och heligt att försäkringsbolaget kommer att täcka upp för bränder och ond bråd död. Dessutom får jag hans mobilnummer så jag aldrig mer behöver stå i telefonkö.
Dum-di-dum-di-dum.
Jag smågnolar för mig själv när jag sitter i min helförsäkrade lägenhet och grunnar över mitt påbörjade vuxenliv.
Jag tänker … dagishämtningar, dålig sexlust och gäspar uttråkat.
Sedan tänker jag … fisklåda?
Det kanske inte är helt fel ändå.
Snarare, rätt praktiskt.

Liz Lindvall