Världen beskådar som bäst resultatet av valet i USA. President Donald Trump undertecknar samma dag han tillträder ämbetet en lång rad beslut. Ett av dessa är att USA drar sig ur Parisavtalet. Igen.

Jag deltog själv i COP21-mötet i Paris 2015. Hela världens ögon riktades då mot FN-konferensen och klimatfrågorna stod högt på agendan. Tio år senare är resultatet inte det som många av oss hade önskat. Det är inte bara USA:s jojo-lika förhållande till avtalet som är orsak till det. Alltför lite handling, för svag vilja, för lite fokus på planetens långsiktiga framtid har lett till att takten i att minska koldioxidutsläppen varit otillräcklig.

Många arabländer, Kina, Brasilien, Indien och andra stora ekonomier har inte gjort jobbet. Den fossila olje- och gasindustrin är en stark motspelare. Ländernas förmåga och ekonomi till omställning gör att arbetet går långsamt och insatserna är ojämlika.

Världen är inte i närheten av att nå målet i Parisavtalet om att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader Celsius. Tvärtom är vi på väg mot över 3 graders uppvärmning till 2100. Det innebär att redan förödande stormar, bränder och översvämningar blir ännu mer förödande. Det innebär en humanitär och ekologisk katastrof av en omfattning som vi människor inte ännu kan överblicka.

Att USA drar sig ur klimatavtalet och även ur andra avtal är ett bakslag för den internationella diplomatin. USA har spelat en nyckelroll genom sitt samarbete med Kina. Om detta betyder att luften går ur internationellt klimatarbete eller om andra nu trappar upp sina ambitioner, återstår att se. Amerikanska delstater, städer och företag mobiliserar redan för att fortsätta arbeta för att minska utsläppen. Trots Trump.

Europa har gjort mycket för den gröna omställningen och nya direktiv duggar tätt inom byggande, miljö, biologisk mångfald, naturvård och förnyelsebar energi. Det sorgliga är att USA varit en viktig samarbetspart för Europa. Solidariteten i det här fallet skulle inte endast handla om klimat utan också om Europas säkerhet och tydliga strävande att göra sig oberoende av rysk import.

Trots allt måste vi fortsätta arbeta intensivt för att minska klimatpåverkan. Europa kämpar hårt med sin konkurrenskraft. Energifrågan är såklart också kopplad till en hållbar tillväxt. Men ska Europa pruta på klimatarbetet för ökad konkurrenskraft eller är den inslagna vägen den rätta? EU-kommissionen verkar nu söka den balansgången. Morgondagens tillväxt och affärer måste vila på icke-fossila energilösningar. Håller vi ut på den inslagna vägen så kommer Europa att vinna på det i det långa loppet.

Europa har många gånger i historien gått i bräschen för idéer och kunskapsbaserad utveckling. Trumps mandat varar inte för evigt. På den gröna omställningens väg kommer vi att möta motstånd, bakslag och ekonomiska bubblor. Men riktningen är den rätta. Framtidens ekonomiska väg är grön.

På Åland går arbetet också vidare. Inget samhälle är för litet för att inte dra sitt strå till stacken. Vi gör framsteg, vi har redan bockat av flera mål i vår hållbarhetsagenda och satt upp nya. Trots att motstånd och klimatförnekelse också finns här. För att citera min saknade kollega Lasse Wiklöf (S): ”Vargarna yla och schakalerna skälla, men karavanen den går vidare ...”.