På samma sätt som alla andra behöver även personer som insjuknat i någon form av demenssjukdom specialanpassad vård och omsorg. När personer med demenssjukdom behöver dygnetruntvård, så finns det ingen medicinering som i bästa fall kan bota, utan det behövs en god bemötande vård, anpassade omsorgsåtgärder och miljömässiga åtgärder.
För att personer med demenssjukdom ska kunna få ett så gott liv som möjligt, och trots sin sjukdom upprätthålla sina fysiska förmågor och bästa möjliga psykiska mående så krävs det anpassad demensvård/omsorg.
Vi vet i dag att det inte endast är vårdpersonal som ska ge anpassad vård, utan att även boendemiljö och daglig delaktighet i vardagssysslor är en viktig del av omvårdnad och behandling. För att kunna bemöta och tillgodose alla invånare som kan drabbas av en demenssjukdom måste samhället utforma en vård och omsorg som beaktar alla dessa punkter – kompetent personal som är intresserad av sitt arbete, utformning av både den inre och yttre miljön samt inkluderande meningsfull daglig aktivitet.
Demensföreningen på Åland anser att ett sådant boende behöver finnas i Mariehamn eller dess närhet.
Mariehamns stad står i beredskap att planera hur demensvården ska se ut i Mariehamn, och har arbetat med demensvårdens utveckling sedan åtminstone 2017, troligtvis ännu längre. Demensföreningen vill gärna dela med sig av sin kunskap och vara med och påverka hur byggnation och utformning kommer att bli. Detta för att personer med demenssjukdomar ska ha rättighet och möjlighet att upprätthålla sina förmågor så långt som möjligt, såsom att fortsätta kunna gå och röra sig, kunna gå ut dagligen på egen hand, vara delaktiga i att laga sin mat, tvätta sina kläder och medverka i aktiviteter enligt önskemål och intresse.
Erfarenhet från demensboenden som har planerats utifrån de boendes behov har visat att små enheter med cirka sex boende med fri rörlighet inne och ute, med möjligheter för den boende att stiga upp och lägga sig enligt egna behov, att delta i vardagssysslorna i boendet och i aktiviteter på området påverkar den demenssjukas mående och livskvalitet till det bättre, både fysiskt och psykiskt. Den egna rörligheten upprätthålls väldigt långt in i sjukdomsförloppet, det psykiska måendet förbättras med minskad risk för sömnstörningar och beteendestörningar, och behovet av medicinering med olika slag av psykofarmaka minskar radikalt.
Det sistnämnda är en stor fördel för klienten då vi vet att dessa mediciner har många negativa biverkningar speciellt hos denna klientgrupp på både rörlighet och psykiskt mående. På de ställen i världen där man skapat boenden enligt ovan har största vikt lagts vid en god arkitektur med en hemlik miljö och tillgång till en trygg, flack utemiljö med gångar anpassade för rollatorer och rullstolar.
Demensbyn i Holland har varit föregångaren i världen. Den skapades av de anställda själva enligt hur de ville att deras anhöriga skulle ha det. Övergången från att vara en gammaldags institution till en by med lägenheter för de boende blev inte dyrare utan i slutändan billigare. När planeringen började använde över 50 procent av de boende psykofarmaka, 2017 endast sju procent! Liknande boenden har sedan byggts på många håll, bland annat i Danmark, Norge och Sverige.
Att ge god vård och omsorg till personer med demenssjukdom påverkar även den insjuknades familj och närstående positivt då de upplever att den insjuknade personens människovärde respekteras, vilket kan kännas stöttande och inge trygghet i den svåra situation de lever i. I planeringen av ett demenscentrum behöver vi komma ihåg att det är personernas eget boende vi planerar och bygger, inte ett sjukhus eller en ”institution”. Vid planeringen bör man ställa sig frågorna: ”Hurdant boende vill jag att min partner, förälder eller nära anhörig ska få? Eller hurdant boende skulle jag själv vilja ha om jag skulle få en demenssjukdom?”
När det råder platsbrist så blir personer som är i behov av permanent dygnet runt-plats tvungna att vårdas i hemmet, antingen av hemtjänst/hemvård eller av en närståendevårdare. Det är en mycket påfrestande situation, allra helst för den som är sjuk och i behov av dygnetruntvård men också för närståendevårdaren. För hemtjänsten så innebär också en sådan situation en stor påfrestning eftersom man tvingas att lämna den vårdbehövande ensam fast man ser och vet att personen skulle behöva mycket mer omsorg.
Att dagligen arbeta hos denna grupp av klienter med minnesproblematik eller diagnostiserade personer kan skapa ett dåligt samvete för både personal och hos den enskilda närståendevårdaren i och med att det kan kännas som att man inte räcker till och arbetet kan därför kännas övermäktigt. Vårdbehovet blir för stort.
I väntan på att ett demenscenter byggs behöver man brådskande lösa frågan om platser för korttidsboende och avlastning. Staden kan inte vänta på att ett nybygge ska stå klart, behoven är här och nu.
Fia Hagelberg
