Att Anders Wiklöf för en dryg vecka sedan fick böter på 121.000 euro för att ha kört 20 kilometer för fort kan tyckas vara helt absurt. Och precis därför fick nyheten vingar. Det är sällan skeenden på Åland återges i den internationella pressen. Möjligtvis var det vrakchampagnen som senast väckte lika mycket uppmärksamhet och intresse världen över. Men i en dryg vecka nu har så väl stora publikationer som The Guardian och ABC News som lokalradiostationer i Alabama och motormagasin i Filippinerna plockat upp storyn. På sociala medier delas den i alla möjliga sammanhang och intressegrupper. Och bakom sensationalismen i en sådan absurd nyhet ser man tydligt en för många nyfunnen uppskattning för Finland och vårt rättssystem. Att böter anpassas efter välstånd och inkomst, så att konsekvenserna för att bryta mot lagen blir likvärdiga för alla, är relativt ovanligt men något som resonerar med människor världen över. Wiklöf själv sade stoiskt att han hoppas att pengarna används till något nyttigt, men i en intressant tvist tycks själva boten ha gjort stor nytta både för Ålands synlighet och Finlands anseende. Hur ett samhälle hanterar brottslighet är en fingervisning för vilken typ av plats det är. SVT:s dokumentärserie Fängelseexperimentet Little Scandinavia, i vilken ett tiotal anställda vid ett fängelse i amerikanska Philadelphia besöker Skandinavien för att lära sig om nordisk kriminalvård visar tydligt på stora skillnader. Och att siffrorna för återfallskriminalitet i Norden är så mycket lägre i Norden än i USA har lett till att delstaten Pennsylvania inlett ett nytt experiment. Rehabilitering snarare än bestraffning ska vara i fokus och fångars värdighet som individer ska respekteras, i stället för att de stigmatiseras och dehumaniseras för sina brott. Därmed inte sagt att våra system alltid uppfattas som rättvisa eller sunda. Många ifrågasätter att massmördaren och terroristen Anders Breivik på norska skattebetalares bekostnad får fortsätta leva i en bekväm cell, från vilken han högljutt klagat bland annat över att han inte får modernare spelkonsoler. Men i dagarna tog den så kallade Unabombaren Ted Kaczynski sitt eget liv i det fängelse där han suttit sedan han 1996 arresterades för bombdåd som mellan 1978 och 1995 tog tre liv och skadade 23 personer. Att hålla honom fängslad i en mer spartansk cell har knappast kostat det amerikanska folket mindre än Breiviks fängelsestraff, och om någon större rättvisa har skipats i det ena fallet än det andra är en helt filosofisk diskussion. Var Sverige tycks misslyckas är i att motverka sin kriminalitet. Vi kunde under förra veckan läsa om skottdåd i Farsta, Jordbro och Solna där sammanlagt sju personer skjutits och en dödats, med oklara motiv. Från januari till slutet av maj i år var siffran för skjutningar i hela Sverige något lägre än motsvarande period i fjol, 146 jämfört med 167, men antalet sprängningar i landet var nästan 87 procent högre, hela 73 dåd. Att straffskalan skulle vara för slapp är knappast orsaken. Det är väl känt att strängare straff har en relativt liten avskräckande effekt på den totala brottsligheten, och att system som är effektivare på att klara upp brott och ställa brottslingar inför rätta fungerar bättre. Vad konsekvenserna för din fortkörning kan bli spelar väldigt liten roll om du är övertygad om att du inte åker fast. Att vår tingsrätt kostsamt åtalar och prövar personer för att de till exempel rökt cannabis i sina hem, där straffet kanske blir dagsböter på en knapp hundralapp gynnar knappast någon, men visar att rättssystemet fungerar oavsett vad än brottet och följden må vara. Genom den linsen kan man se det senaste åtalet mot USA:s förre president Donald Trump, som i dag ska inställa sig inför en domstol i Florida. 37 åtalspunkter riktas mot honom efter att han olovligen förvarat hundratals hemligstämplade och känsliga dokument i sitt hem, och enligt tidningen Washington Examiner kan det sammanlagda straffet uppgå till 400 års fängelse. Ytterligare punkter i ett separat fall där Trump åtalas för att inför valet 2016 ha betalat porrstjärnan Stormy Daniels för att vara tyst rörande en relation de haft kan maximalt uppgå till 136 år. Det är förstås absurt i sig att döma en 76-åring till sammanlagt ett halvt millenium i fängelse, och rättsprocessen och dess utfall kan väntas splittra det amerikanska folket ytterligare, kanske med våldsamma konsekvenser vilket stormningen av Kapitoleumbyggnaden 2021 öppnade dörren för. Men håller bevisningen, vilket Trumps egen justitiekansler William Barr verkar tro, är en fällande dom med ett kännbart straff kanske det enda som kan återställa nationens förtroende och rättfärdiga de senaste årens kaosartade inrikespolitik i stora delar av världens ögon. USA fortsätter vara en viktig partner i hela västvärldens politik, handel och försvar, och därför måste vi kunna förlita oss på att det är den typ av rättsstat där brott inte bara klaras upp utan också straffar sig, oavsett de politiska och ekonomiska faktorerna. Rättvisa om så himlen faller. Dura lex, sed lex.
