Medan de åländska representanterna i slutet av oktober solade sig i Ukrainas president Volodymyr Zelenskyjs glans vid Nordiska rådets 76:e session i den isländska huvudstaden Reykjavik pågick samtidigt en tydlig markering från Färöarna och Grönland. Genom att inte delta vid mötet visade de sitt tydliga missnöje med att de inte är fullskaliga medlemmar i rådet.
Varför valde inte Åland att tillsammans med sina systeröar i Nordatlanten stå upp för de självstyrande öarnas rättigheter? Varför står inte Åland på ett tydligt sätt upp för de självstyrande områdenas rätt till självbestämmande? Det är frågor vi måste ställa oss när vi ser tillbaka på mötet i Reykjavik för snart två veckor sedan.
Åland har sedan 1970 varit medlem av Nordiska rådet. Når Åland blev medlem sammanföll rådets behörigheter till stor del med lagtingets behörigheter. Sedan dess har Nordiska rådets roll utvecklats, och rådet har alltmer blivit en slags utrikespolitisk plattform för landskapet.
Dessutom har rådets roll ytterligare stärkts av Finland, Sverige och Ålands Natointräde. Kriget i Ukraina har därutöver gjort att det nordiska samarbetet genom Nordiska rådet stärkts ytterligare. Rådet är således en perfekt plattform för Åland att föra samtal med övriga länder i Norden.
Inför mötet kom en tydlig markering från både Danmark och Island. Bland annat underströk Danmarks statsminister Mette Fredriksen, i ett brev till statsministrarna inför mötet, vikten av att de självstyrande områdena behandlas som jämlikar i det nordiska samarbetet och att det säkerställs att alla åtta länder (inklusive Färöarna, Grönland och Åland) sitter vid det gemensamma bordet i Nordiska rådet. Detta skulle göras genom en ändring av Helsingforsavtalet, Nordiska rådets så kallade grundlag.
Att det var just Danmark och Island som förde fram detta förvånar inte. Länderna är kända för sin progressiva syn gällande de nordiska självstyrda områdena, en syn som Åland många gånger lyft som en modell för ett utvecklat samarbete mellan Helsingfors och Åland.
Vid mötet i Reykjavik beslutades sedan att Nordiska rådet uppmanar de nordiska regeringarna att uppdatera Helsingforsavtalet. Det innebär att Grönlands, Färöarnas och Ålands deltagande i det nordiska samarbetet ska spegla de självstyrande ländernas utveckling, och ge flexibilitet för att tillgodose ojämlikheter och framtida utveckling. Eller att de nordiska ländernas regeringar utreder hur Helsingforsavtalet kan ändras för att möjliggöra ett stärkt deltagande i det nordiska samarbetet för Grönland, Färöarna och Åland.
För mer progressiva autonomier som Färöarna och Grönland ter sig skrivningarna som ett steg framåt, men för Åland ger skrivningarna i dag inte så mycket mer att säga till om i Nordiska rådet. Trots det öppnar skrivningarna ändå för att Åland kan få en betydligt mer framåtsyftande roll i samarbetet förutsatt att man lyckas få till en revidering av självstyrelselagen. Därför torde den här skrivningen ge ytterligare kraft och energi till de åländska politikerna att få till en revidering av självstyrelsen.
Allt tack vare Färöarnas och Grönlands tydliga markering.
Daniel Dahlén
