Migrationsverket, Migri, har beslutat att stänga 26 flyktingförläggningar i Finland. En av dem finns på Åland. Beslutet beskrivs som en följd av att antalet asylsökande minskat med 45 procent under det gångna året. På pappret handlar det om omstrukturering, effektivisering och sparkrav. I praktiken handlar det om människor – och om samhällsansvar.

På Åland finns ett mottagningscenter med 320 personer inskrivna. De flesta är ukrainare. En tredjedel är barn. Människor som levt ett år, två, i den där märkliga blandningen av ovisshet och vardag.

Det har inte bara varit en plats att bo på, utan en plats att börja om på. Där människor fått hjälp att hitta jobb, språk och riktning. Där Röda Korset hyrt bostäder i tio olika kommuner och byggt upp en struktur för något så komplicerat som integration.

Nu upphör avtalet mellan Migri och Röda Korset, och verksamheten ska vara avvecklad senast i september 2025. Vad händer då?

De som varit på Åland i minst ett år kan söka hemkommun och övergå till det kommunala integrationsspåret. Det låter enkelt, men är i själva verket en komplex övergång. För även om kommunerna formellt har huvudansvaret för integrationen, är det uppenbart att det är mottagningscentret som hittills burit mycket av det praktiska – och det mellanmänskliga. Det är där frågorna har besvarats, vägar till arbete öppnats, och kontakten med det åländska samhället tagits.

Nu ska kommunerna ta över. Många av dem har redan fullt upp. Från flera håll hörs samma sak: ”vi måste sätta oss ner och fundera.” Vilket är tjänstemannaspråk för: vi vet inte riktigt hur det här ska gå till.

Det är lätt att säga att ansvaret flyttas. Men någon måste bära det. Tjänstemän ute i kommunerna har hanterat liknande situationer förut. Men det här innebär ändå en ny belastning – fler uppgifter på kort tid, med mycket som fortfarande är oklart. Någonstans sitter en handläggare i Finström eller Lemland och försöker förstå vad det här beslutet faktiskt innebär i praktiken, och vad som behöver vara på plats när ansvaret flyttar.

Det här är en ny verklighet. Den nya modellen bygger på att ansvaret för integrationen sprids ut, från en specialiserad aktör till många. Att det är ett logiskt steg i en nedtrappning av mottagningssystemet kan man förstå. Men det betyder inte att det är okomplicerat, eller utan konsekvenser.

Centret på Åland står långt ifrån tomt. Tvärtom har det vuxit fram som ett nav för kunskap och samordning – med erfaren personal, etablerade rutiner och ett nätverk av kontakter. Åland har visat att integration kan fungera. Här har ukrainare snabbt kommit i arbete, barn har börjat skolan, vuxna har lärt sig svenska. Men nu förändras spelplanen, och det är långt ifrån säkert att alla hinner med.

”Det kommer att lösa sig”, säger man. Och det gör det kanske. Människor är anpassningsbara. De flesta hittar nog en väg – men inte utan omvägar, hinder och nya osäkerheter.

Samtidigt försvinner något. En struktur. Ett sammanhang som fungerat, och som många hunnit förlita sig på. Det väcker frågor. Vad händer när sådant försvinner? Och hur påverkar det människors möjlighet att börja om?