Efter nästan två decennier av intensiva diskussioner och kompromissande kunde Åland i våras äntligen inleda arbetet inom en ny gemensam räddningsmyndighet. Ett betydande framsteg med tanke på den prestige och de låsningar som länge omgärdat frågan.
Än så länge har myndigheten dock bara samarbetat kring myndighetsfunktioner, såsom hantering av brandsyn, kemikalier och kommunernas befolkningsskydd.
Räddningsledningen har också hanterats inom ramen för den gemensamma räddningsmyndigheten, men operativt har de traditionella gränsdragningarna mellan kommunerna fortsättningsvis funnits kvar.
Ålands egna larmsystem Ålarm illustrerar saken ganska bra. Systemet som köptes in för tre år sedan och som snart ska bytas ut är ett tekniskt smart system. Så fort larmoperatören har matat in tillräckligt med information kan systemet själv avgöra vilka resurser som krävs för den specifika händelsen och vilka som kan vara snabbast på plats – och larma därefter.
På Åland har man emellertid valt att inte utnyttja denna fina funktion till fullo och i stället motarbetat systemets grundfunktion genom att bygga in kommungränser.
Det är det som gör, för att ta ett målande exempel, att Ålands enda yrkeskår kan sitta och dricka kaffe på Räddningsverket samtidigt som det börjar brinna i Möckelö på andra sidan Svibyviken. Larmet går helt enkelt inte dit direkt, utan Räddningsverkets styrkor kallas in först efter att räddningsledaren gjort en bedömning att de behövs.
Att det alltid går snabbt ändå och att kommunerna uppfyller de krav som ställs på aktionsberedskap är förstås bra, men att någonting fungerar bra borde rimligen inte vara ett argument för att låta bli att vidta åtgärder som uppenbarligen skulle göra det ännu bättre – särskilt inte när det handlar om liv och säkerhet.
Det är därför glädjande att de åländska kommunerna under hösten godkänt ett avtal om samarbete gällande släcknings- och räddningsarbete som tar det gemensamma räddningssamarbetet ytterligare ett steg framåt.
Avtalet innebär i praktiken att alla kommuner och deras frivilliga brandkårer förbinder sig att bistå med utrustning och manskap oavsett inom vilken avtalskommun de behövs. Det säkerställer bland annat att räddningsledaren snabbt kan säkra olika typer av specialutrustning som finns utspridd över Åland.
Samtidigt arbetar den gemensamma räddningsmyndigheten bland annat med att se över larmplanerna på Åland. Och 2026 ska ett nytt larmsystem för hela Åland vara på plats. När allt det blir klart och myndigheten och kommunerna kan staka ut hur arbetet ska se ut i framtiden får vi hoppas att man i högre utsträckning kan bortse från betydelselösa eller i värsta fall kontraproduktiva gränsdragningar mellan kommunerna.
Åland är för litet för något annat och det är så det behöver vara om medborgarna ska kunna få bästa möjliga service på snabbast möjliga sätt – vilket borde vara ambitionen med tanke på vad det handlar om.
Minuter och sekunder kan vara avgörande i akuta situationer och om en dator på en nanosekund kan avgöra vilken enhet som är snabbast till en given plats är det den enheten som ska larmas. Allt annat är bara dumheter.
Det kan inte heller finnas några motsättningarna kring en gränslös larmplan och det faktum att räddningsledaren ändå har ett övergripande ansvar – eller för den delen det fantastiska engagemang som finns inom de åländska frivilligkårerna.
Allt detta måste kunna vara sant på en och samma gång.
Kevin Eriksson
tel: 26 643
