Beskattningsnivåer är den mest klassiska av ideologiska vattendelare. Ju längre till vänster man står, desto högre skatter tolererar, eller till och med förespråkar, man. Det handlar dock oftast om personlig inkomstskatt, inte om företagsbeskattning.
Det politiska skrået talar gärna tyst om företagsbeskattningen. Alla är medvetna om att företagen är fullständigt nödvändiga för den skattefinansierade välfärden, så man gör sitt bästa för att skapa goda förhållanden för företag, samtidigt som man inte vill ge sken av att gå i kapitalets ledband.
När det då uppstår skandaler kring företag som genom listiga skatteupplägg undvikit att betala sitt pensum till statskassan står politikerna i en trång sits. Å ena sidan bör de vara skäligt indignerade över fräckheten, och betona hur mycket vård, skola och omsorg gått miste om. Å andra sidan kan de inte blåsa upp sig allt för mycket, eftersom möjligheten att justera olika former av företagsbeskattning är ett viktigt verktyg i deras låda.
Några dagar innan G7-gruppens möte om företagsbeskattning kom så det senaste upprörande avslöjandet om skatteflykt. Denna gång var det mjukvarujätten Microsoft som stod i centrum. Alla beslutsfattare var klädsamt upprörda.
Slutresultatet var som väntat att G7 förespråkar en större likhet i företagsbeskattningen, och att man ska arbeta för att multinationella bolag betalar skatt där de bedriver verksamhet, inte i så kallade skatteparadis. Nya Ålands ledarsida signerad Johan Orre kallade detta ”en seger för rättvisan”.
Ideologi är inte värt särskilt mycket om man inte står stadigt även i motvind. När opinionen säger att det är oetiskt att ett av Microsofts dotterbolag betalar noll euro i skatt på en vinst på 260 miljarder euro bör någon som värderar affärsverksamhet och frihet inte låta sig luras med i klagokören.
Det dotterbolag utstår kritiken den här gången är registrerat i Irland men är skattepliktigt på Bermuda. Det existerar enbart för att samla in licensavgifter för moderbolagets mjukvaruprodukter, och har därför inga anställda. All inkomst blir därmed vinst.
Det stämmer att detta enskilda dotterbolag inte betalade någon företagsskatt. Samtidigt är det endast en papperskonstruktion. Under fjolåret betalade det 45 miljarder euro till moderbolaget i dividend, något som i sin tur beskattas.
Nej, det är inte lika mycket som om hela den så kallade vinsten hade beskattats direkt. Men – och här är den springande punkten – då hade Microsoft inte heller använt sig av det här upplägget.
Affärsverksamhet är inget nollsummespel. Det finns ingen kista med en fastslagen mängd pengar i vid regnbågens slut. Det som däremot finns är företag som anpassar inte bara sina företagsupplägg utan också hela sin verksamhet beroende på de omständigheter som gäller.
För politiker och lobbyister är det givetvis tacksamt att peka ut extremfall som detta. Siffrorna är enorma och talar till känslor snarare än förnuft. Men retoriken är oärlig.
Om någon trodde att det upplägg för företagsbeskattning som G7-gruppen, och eventuellt senare även G20, förespråkar innebär att storföretagen helt enkelt börjar betala skatt där de tidigare inte gjort det så kommer denne att bli besviken.
Den här typen av globala överenskommelser är alltid fullproppade med specialarrangemang. Alla länder har sina specialintressen i frågan och har givetvis sett till att de reflekteras i det slutliga dokumentet.
Att en överenskommelse om företagsbeskattning får sin början hos världens allra största länder är ingen överraskning. En medlem i G7-gruppen har så många övriga konkurrensfördelar att det kan kosta på sig att höja skatterna utan att företagen flyttar ut.
Världens mindre länder har inte den lyxen. De använder de verktyg som finns tillgängliga för att locka till sig företag, som i sin tur skapar arbetsplatser och välstånd. En låg skatteprocent är ett av de allra effektivaste verktygen.
Vad ska exempelvis de boende på Bermuda annars göra? De bor på en stenig ö en trettiondedel av Ålands storlek mitt i Atlanten. Tack vare den bankverksamhet som uppstått i de låga skatternas kölvatten har de skapat sig ett avundsvärt välstånd.
Inte heller hade Irland kunnat genomgå den ekonomiska resa som de gjort sedan 1990-talet om det inte vore för möjligheten att justera skatteprocenten. ”Den keltiska tigern” talades det beundrande om för inte så länge sedan, men nu är tydligen den sortens företagsvänlighet förkastlig.
Vilket för oss till vår egen hemö. Eftersom det är dagen innan självstyrelsedagen kan vi kosta på oss att drömma om dagen då Åland tar över beskattningsrätten från Helsingfors. Den beskattningsrätten är betydligt mer värd om den innehåller möjligheten att anpassa företagsbeskattningen enligt situationen. Med en fastställd minimiskatt blir Ålands möjlighet att konkurrera om företagen och att bygga välstånd betydligt mindre.
Av dessa och flera andra orsaker är G7-ländernas överenskommelse om minimiskatt på företag inget att hurra för.
Henrik Herlin
