I helgen ordnade Ålands djurskyddsförening en föreläsning om ett nästan helt okänt ämne: tvångsmässigt samlande av djur.
Djursamlandet är vanligare än vad många tror och bakom det finns ofta en psykisk sjukdom som samhället glömmer bort, hävdar föreläsaren Carin Holmberg, filosofie doktor i sociologi, som tillsammans med antrozoologen Therese Lilliesköld har gett ut en bok med den första svenska studien om tvångsmässigt djursamlande.
Många tror att det handlar om extremfall. Men författarnas studie visar att det upptäcks nästan 200 fall av djursamlande per år i Sverige, mörkertalet är troligtvis stort. Samlarna är lika ofta män som kvinnor, i det typiska fallet är det en ensamstående person som är 40-70 år eller äldre och lider av psykisk ohälsa. Det vanligaste djuret att samla på är katt, följt av hund. Därefter kommer andra djur som hästar, exotiska djur, fåglar och lantbruksdjur.
Djursamlande är en underkategori till samlande (hoarding) som är en diagnos i diagnosmanualen DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders).
Att samla på saker är ett allmänmänskligt fenomen, ur ett evolutionsbiologiskt perspektiv kan det ha varit en stark fördel för människan att spara på livsnödvändigheter för att maximera chanserna till överlevnad. Men skillnaden är att det patologiska samlandet är ett tvångssyndrom, som är förenat med lidande och funktionshinder. Samlarsyndrom uppskattas finnas hos upp till fem procent av befolkningen.
När det kommer in djur i samlandet medför det också ett annat lidande. En tvångsmässig djursamlare inser inte att ”jag kan inte skaffa fem till katter, det funkar inte”. Personen skaffar ett stort antal djur som den inte förmår sköta om. Djuren kan vanvårdas på olika sätt, det kan handla om brist på mat och vatten, sjukdomar, inavel och att tvingas leva på begränsad yta med usla sanitära förhållanden.
Enligt Carin Holmberg och Therese Lilliesköld tas diagnosen inte alltid på allvar av myndigheter.
Den tvångsmässiga djursamlaren har sällan sjukdomsinsikt, vill personen inte ha hjälp av psykiatrin eller socialtjänsten kan problemet gå under radarn. Författarna menar att när en tvångsmässig djursamlare upptäcks och djuren omhändertas utfärdas ofta djurförbud, men fler åtgärder görs sällan och samlarna fortsätter ändå att skaffa nya djur.
Kattanter, udda original som fyller sina hem med fåglar eller djurräddare som börjar hamstra fler djur än vad som är rimligt – det finns flera myter om tvångsmässiga djursamlare. Det är inte ondska som gör att samlaren vanvårdar djuren, men förståelsen och empatin för någon som har samlat på sig alldeles för många djur i sitt hem får inte göra att man inte ingriper.
Okunskapen om fenomenet är skrämmande stor, många vet inte ens att det existerar. Att det uppmärksammas är viktigt både för människan och djuren.
Det finns i dag inget tydligt sätt att arbeta med problemet, vilket är en brist. Kunskap är avgörande för att kunna göra något åt det. Utbildning hos yrkesgrupper som kommer i kontakt med tvångsmässiga djursamlare borde ske, till exempel veterinärer samt personal inom psykiatri och socialtjänst.
Linda Blix
tel: 26 637
