Syftet med den gemensamma havsplan för Åland som landskapsregeringen (LR) arbetar med är att kartlägga vilka intressen som finns i de åländska vattnen så att de därigenom kan verka sida vid sida på ett hållbart sätt. Den tas fram enligt EU-direktivet om havsplanering med deadline den sista mars.
På EU-kommissionens hemsida listas flera målsättningar med medlemsländernas havsplaner. En av dem är att minska antalet konflikter mellan olika verksamheter och i stället öka deras samverkan.
Åland har ännu ingen färdig havsplan, och just det målet verkar än så länge inte finnas i sikte här.
Efter den första remissrundan stod det klart att många var upprörda över att de inre privata vattnen ingick i planen. Från LR:s sida konstaterade man då att man inte lyckats nå fram med informationen om vad havsplanens syfte är, och att ordet plan har visat sig olyckligt i sammanhanget, då det tenderar att skrämma många. Havsplanen ska i det närmaste utgöra en vision och är inte juridiskt bindande.
LR valde ändå att gå kritiken till mötes och skickade ett nytt förslag på remiss, den här gången utan de privata vattnen.
I den andra remissrundan ställer sig Åbo Akademi, med Husö biologiska station, och Miljöministeriet i Finland kritiska till att de privata vattnen helt uteslutits. Mycket av de skyddsvärda vattenmiljöerna ligger i privatägda områden, menar de.
Många svar sällar sig till kritiken och betonar den uppenbara bristen i att inte försöka ta ett helhetsgrepp om havsplaneringen. Ålands fiskevårdsförening ifrågasätter att ansvaret för de inre vattnen läggs på kommunerna och belyser även avsaknaden av naturskydd i planen.
Utvecklingsministern Alfons Röblom (HI), som har havsplanen på sitt bord, utlovar nya ändringar i den efter den kritik som kommit in.
Frågan är dock vilken väg han väljer att gå. Varken att inkludera eller utesluta de privata vattnen bemöts med jubel, utan av hård kritik från varsitt håll.
Liknande problematik visade sig när den förra LR skickade ut vattenlagen på remissrunda. Olika viljor och intressen ledde till ett lagförslag som främst bemöttes med kritiken att den var otydlig. LR ville gå alla till mötes, vilket gjorde lagen uddlös och svårtolkad.
All kritik är relevant: Äganderätten är okränkbar, havsmiljön är en överlevnadsfråga, och utan ett helhetsgrepp blir det svårt att få till en utveckling som går åt samma håll överallt.
Nu är det upp till politiskt bevis – vad vill LR?
Vattnet är kanske vår största gemensamma resurs – och den viktigaste. Det omfattar alla hållbarhetsaspekter – den ekonomiska, sociala och miljömässiga – och det leder ofrånkomligen till en svår balansgång.
Det är omöjligt att göra alla nöjda, speciellt i en fråga som väcker känslor hos så många som havsplanen gör. Då är det upp till ansvariga politiker att välja väg.
