Det såg ju ut att gå som en dans när Finland och Sverige hand i hand skulle dansa in i Nato. Generalsekreteraren Jens Stoltenberg lovade på klingande norsk-engelska en snabb process, motståndet på hemmaplan var litet och inte ens de ryska reaktionerna var speciellt hotfulla till sist.
Entre: president Erdogan.
Den allt mer auktoritäre turkiske ledaren slog fast att han inte kunde acceptera de båda nordiska ländernas medlemskapsansökningar eftersom de stöder terrorister och dessutom hade fräckheten att införa vapenembargon mot Turkiet när Erdogans styrkor anföll kurder 2019.
Ska då statsledningarna i Finland och Sverige se Nato som ett förlorat mål? Är medlemskapet redan borta? Inte det minsta.
Turkiet under Erdogan har utvecklats till ett land som allt som oftast försöker att både äta kakan och ha den kvar. Och, dessvärre, spelar Erdogan ofta spelet skickligt.
Den turkiske presidenten försitter sällan ett tillfälle att dels framhäva sin egen viktighet i världspolitiken, dels vinna fördelar genom att använda alla tillfällen som ges.
Två tillfällen står ut: flyktingkrisen och Nato:s flygbas i Turkiet.
I det senare fallet har Turkiet använt Nato-basen Incirlik, som är strategiskt mycket viktig för amerikanska operationer i exempelvis Irak och Syrien, som slagträ i förhandlingar. Både när ett utskott i den amerikanska kongressen 2007 klassade Turkiets anfall mot armenier som folkmord och när USA införde sanktioner mot Turkiet efter att landet köpt vapen av Ryssland 2019 har Turkiet hotat stänga flygbasen.
I det förra fallet förhandlade Turkiet till sig stora ekonomiska ersättningar för att inte släppa flyktingar från krigets Syrien över gränsen till Grekland och EU. Och efter att den överenskommelsen förhandlats fram har den också använts som ett hot i senare förhandlingar.
Det är mot denna bakgrund som Erdogans utspel ska ses. Här finns en möjlighet för Turkiet att nå vinster i någon form från andra länder – och en stor möjlighet för presidenten själv att stärka bilden av hans ledarskap inför nästa års val på hemmaplan.
Erdogans maktbas är lite i gungning efter att Turkiets ekonomi gått tungt ett tag, och stödet för presidenten har minskat. Han behöver kort sagt en seger.
Ett tidigare framgångsrikt sätt att nå inrikespolitiska framgångar är att samla folket mot kurderna. Därför är det inte överraskande att det är just kurderna som står i centrum när Erdogan ska förklara varför Sverige och Finland inte ska få gå med i Nato.
Möjligen finns en försvårande omständighet för främst Sverige i de kommande förhandlingarna med Turkiet. Den svenska tonen mot Turkiet har varit rejält hård av och till under åren, och det kan ligga Sverige i fatet nu.
Den svenska socialdemokratiska regeringen, som internt i partiet har en stor falang Nato-skeptiker, riskerar att behöva ta upp frågan om att häva expertförbudet för vapen till den blivande Nato-kollegan för att visa på någon form av eftergift. Men det lär inte bli en lätt diskussion för svenska Socialdemokraterna.
Än värre blir det om Turkiet håller fast kraven om att Sverige och Finland ska utvisa PKK-medlemmar.
Förmodligen kommer hela ”affären” trots allt att lösas inom de närmsta dagarna. Den amerikanske utrikesministern Antony Blinken gick snabbt efter Erdogans meddelande om ett turkiskt nej till Finland och Sverige ut och förklarade att han inte tror att Turkiet kommer att stoppa ländernas medlemskap.
Ett uttalande med tydlig adress till Ankara att inte bråka allt för mycket. ”Jag är väldigt säker på att vi kommer att nå samförstånd om det”, sade Blinken om medlemskapen.
Jonas Bladh
tel: 266 38
