SFP sitter med i Petteri Orpos (Saml) regering där Sannfinländarna är det andra stora, och inflytelserika, partiet. SFP:s ordförande Anna-Maja Henriksson sade i samband med regeringsbildningen att SFP aldrig skulle medverka till sannfinländsk politik. SFP gick med för att trygga de svenska intressena och, även om det kanske inte var så tydligt uttalat, försöka se till att de värsta populistiska och främlingsfientliga linjedragningarna inte blev faktisk politik. Petteri Orpo behövde SFP i regeringen för att i någon mån lyckas hålla Sannfinländarna på mattan. SFP fick tre ministerposter, bara det en framgång. Den tredje ska dock gå över till KD i halvtid.
Så hur har det då gått? Ja, trots regeringsmedverkan med tre ministrar ligger SFP på låga opinionssiffror. I en Yle-enkät från början av februari låg SFP på 3,4 procent, senare i månaden på 3,6 procent i en mätning från Helsingin Sanomat. Väljarstödet har legat under fyra procent tre månader i följd. Detta kan jämföras med det understöd på 4,3 procent som SFP fick i riksdagsvalet 2023. Henriksson säger själv till Svenska Yle att den aktuella mätningen är en ”väldigt, väldigt dålig siffra”.
Orsakerna till det dalande understödet är flera. SFP hade ingen egen presidentkandidat vilket medförde att partiet inte fick den synlighet som de andra partierna fick. Men Taloustutkimus forskningschef Tuomo Turja pekar också på att en del av SFP:s väljare valt sofflocket ”för att fundera på sina partipreferenser”.
Det är inte bara SFP:s väljare på fältet som funderar. Också inom partiet finns det funderingar men också direkt kritik mot (delar av) den politik som regeringen, och därmed SFP, för. Kritikerna vänder sig bland annat mot den skärpning av den finländska asylpolitiken som är på gång och som kraftigt begränsar de asylsökandes rättigheter. Asylbeslut ska gälla i bara tre år, efter det måste ansökningen förnyas. Detta leder förstås till osäkerhet och försvårar integrationen. Ett annat, redan fattat beslut är att antalet kvotflyktingar minskas från 1.000 till 500 per år. Kvotflyktingar är de mest utsatta, de är personer som FN:s flyktingorgan bedömt och slagit fast att är just flyktingar. En tredje sak på gång är att kriterierna för familjeåterförening skärps, bland annat försörjningskravet för föräldrar som vill återförenas med sina barn, ett beslut som går emot FN:s barnkonvention. Allt detta är, om något, sannfinländsk politik som SFP inte skulle medverka till.
SFP:s ungdomsorganisation Svensk Ungdom har från början varit kritisk till SFP:s regeringsmedverkan. Till Hbl (17.2 2024) säger SU:s avgående ordförande Julia Ståhle att språkfrågan inte är nog för de unga. Hon efterlyser en vision för partiet och vill att partiet ska bli bättre på att lyssna på vad väljarna vill.
Också Hbls ledarskribent Tommy Westerlund efterlyser en debatt inom partiet om vad partiet ska stå för (14.2 2024). En sådan debatt kunde komma till stånd i samband med ett ordförandebyte. Anna-Maja Henriksson ställer upp i EU-valet den 9 juni men har inte ännu aviserat sin avgång som partiledare. Tar hon säte i Bryssel avgår hon men om hon inte väljs in i EU-parlamentet, tänker hon sitta kvar som SFP-bas då? Även om hon misslyckats i EU-valet och SFP därmed sannolikt mister sin enda plats där? Och vad betyder det för SFP:s vikande understöd med en ordförande som misslyckats?
Vad innebär det för Åland om SFP:s kräftgång fortsätter? SFP har varit kyrkstöten för de svenska frågorna i regering efter regering, något som varit bra också för Åland. Ålands riksdagsledamot har traditionellt bildat gemensam riksdagsgrupp med de invalda från SFP, så även nu. Åland har också kunnat räkna med SFP-stöd för moderniseringar av självstyrelselagen.
Men om SFP förvandlas till ett treprocentsparti är det inte alls självklart att partiet förblir en intressant regeringskumpan som i regeringen kan slå vakt om frågor som är viktiga för de svenskspråkiga, inklusive ålänningarna. Finns det något annat parti Åland då kan luta sig emot? Socialdemokraterna (SDP) har ofta gått att lita på med högprofilerade representanter som Paavo Lipponen och Tarja Halonen. Men majoriteten av ålänningarna röstar höger eller liberalt, vilken grupp ska den invalda då välja om SFP förpassas ut i marginalen?
Hbl:s Tommy Westerlund har förmodligen helt rätt när han konstaterar att SFP behöver en omstart men att Henriksson står i vägen. En omstart som följer Julia Ståhles uppmaning: Vad vill partiet? Vad vill dess väljare? Är det viktigare att alltid få sitta med i regeringen för att försvara det svenska och (försöka få) förbättringar i riktning mot en liberalare politik? Eller innebär ett regeringssamarbete med Sannfinländarna att SFP säljer sin själ och sin innersta kärna så att allt fler väljare byter parti eller väljer sofflocket? Och var står Ålands Mats Löfström i allt detta? Kerstin Österman nyheteralandstidningen.ax tel: 26 026
