Det lagförslag som Social- och hälsovårdsministeriet tagit fram gällande inresor till Finland är på sätt och vis fascinerande. Inte så mycket själva innehållet, som det på sedvanligt sätt går att hitta både för- och nackdelar i, utan snarare den övergripande linjen.
Här har vi alltså en av EU:s mest skötsamma mönsterelever som uttryckligen frångår de riktlinjer som unionens medlemsländer kommit överens om.
Kontentan av lagförslaget är att alla resenärer som anländer till Finland, även finländska medborgare och boende i Finland, har tre alternativ. För det första kan man visa upp ett intyg på att man genomgått en komplett vaccinationsserie, vilket i dagsläget innebär att man har fått bägge sprutor, minst 14 dagar innan inresa.
Det andra alternativet är ett bevis på att man haft covid-19 för högst sex månader sedan.
För det tredje finns alternativet att testa sig. En inresande ska kunna visa upp ett negativt testresultat som inte får vara äldre än 72 timmar, alternativt under vissa förutsättningar testa sig vid ankomsten. I många fall krävs också ytterligare ett test inom 72 till 120 timmar efter ankomst.
Att inte delta i dylika test ska vara straffbart.
Lagförslaget har hittills endast samlat in utlåtanden från relevanta organisationer och myndigheter och har inte gått till riksdagen för behandling.
Det här åtgärdspaketet går givetvis att motivera med argument om folkhälsan. EU-kommissionen har sagt att gränsprocedurerna som skyddar ett land från coronasmitta ska vara proportionerliga och icke-diskriminerande. Frågan är alltså hur man väger åtgärderna mot deras negativa effekter.
Något oväntat har alltså Finlands social- och hälsovårdsministerium gått på en linje som är betydligt hårdare än den EU generellt intagit. Förväntningen hade snarare varit att man använt sig av det trafikljussystem som tagits fram inom unionen och som gör att smittläget i resenärens utreseland avgör hurdana krav som ställs vid ankomsten till Finland. Inresa från gröna länder ska då vara helt utan hinder.
Enligt ministeriets beredning är den främsta orsaken till att inte använda EU:s upplägg att även länder som har låg incidens kan sprida nya mutationer.
Ironiskt nog är EU:s egen samordnade strategi mer diskriminerande än den finländska, eftersom den uttryckligen gör skillnad mellan olika länder baserat på den incidens som för tillfället råder i dem. Det finländska lagförslaget å andra sidan går in för att behandla alla lika.
Det finns tilltalande aspekter av Social- och hälsovårdsministeriets perspektiv. Regelverket blir tydligt och lika för alla, och man behöver inte längre följa med de ofta snabba svängningarna i olika länders smittläge. Ett land som var grönt en dag kan mycket snabbt bli betydligt rödare och resenärer därifrån därmed behandlas helt annorlunda vid den finska gränsen.
Ministeriets lagförslag är dock inte så enkelt som det på ytan verkar vara. Det är synnerligen oklart hur det skulle kunna genomföras i praktiken, med tanke på att personalresurserna inom gränsbevakning och polis redan är ansträngda.
Även för resenärerna innebär lagförslaget avskräckande mycket besvär. Särskilt det andra covidtestet en viss tid efter inresa sticker ut som särskilt oproportionerligt med tanke på de marginella fördelar det på pappret ger.
Den viktigaste, och avgörande, invändningen mot förslaget är att det lider av samma sjukdom som många andra insatser från regeringen i Helsingfors, det vill säga en iver att strömlinjeforma och centralstyra.
Såvida vi inte är beredda att kraftigt kringskära den grundläggande rättigheten till fri rörlighet inom EU, eller kan tänka oss en framtid där obligatoriska sjukdomskontroller av olika slag blir det nya normala vid gränsen, måste utgångspunkten för gränsövergångar vara så mycket frihet som möjligt.
Det kan tyckas tilltalande att införa ett enda system som gäller alla, men i slutändan maximerar det inte friheten. I den märkliga situation vi är i nu är faktiskt ett så klumpigt system som EU:s trafikljus troligen den bästa utgångspunkten.
Lägg till det större möjligheter för lokala anpassningar – för Ålands fall givetvis den så viktiga färjetrafiken till grannländerna och framför allt Sverige – och tydliga direktiv för när allt kan återgå till det normala, så har man ett både genomförbart och för situationen acceptabelt upplägg.
