Debatten tog fart efter att riksdagens talman Matti Vanhanen (C) sagt att det vore lättare att försvara Åland med en permanent trupp, att han inte föreslår det men hoppas att initiativet kunde komma från Åland. Vanhanen har senare backat, talat om ett missförstånd och bett om ursäkt. Mer bränsle fick debatten när lantrådet Veronica Thörnroos (C) bemötte Vanhanens uttalande med att inga trupper kan finnas på Åland om inget hot om anfall föreligger eller Åland blivit angripet.
Båda de finska kvällstidningarna har kommenterat. I en kolumn i Ilta-Sanomat beskrivs lantrådet som arrogant och demilitariseringen som en udda relik från forntiden. Att hålla fast vid demilitariseringen är groteskt, anser tidningens politiska kommentator Timo Haapala. I Iltalehti skriver Juha Keskinen att en bataljon finländska kustjägare skulle pigga upp tillvaron på Åland. Åland är ju en del av Finland, varför skulle det inte kunna finnas finländska soldater där, frågar han sig. Båda dessa inlägg har förstås fått en massa gilla-kommentarer på Facebook. Demilitariseringen måste avskaffas, Vladimir Putin struntar i demilitariseringen, åländska män måste börja göra värnplikt, Åland kan säljas till Sverige, bort med alla åländska särrättigheter, ålänningarna får försvara sig själva, vi finnar är ju ändå inte välkomna dit, lyder en del av kommentarerna.
Men det är inte bara de finskspråkiga som har åsikter om demilitariseringen. Magnus Gräsbeck i Houtskär i Åbolands skärgård anser i en insändare att Ålands demilitarisering är en säkerhetsrisk för både Finland och Sverige. Han beskriver demilitariseringen som ett militärt vakuum och anser att det finns en reell risk för en rysk invasion av Åland för att ryssarna ska kunna hålla kontroll över Östersjön men också för att kunna hota Stockholm och Åbo med missilangrepp. Flera debattörer anser alltså att Finland med det snaraste bör avskaffa Ålands demilitarisering. Det är emellertid varken möjligt eller önskvärt. Demilitariseringen och neutraliseringen fastställs i Ålandskonventionen, en internationell konvention från 1921, undertecknad av Finland, Sverige och nio andra länder. Därmed varken kan eller vill Finland upplösa demilitariseringen. Skulle Finland föreslå något sådant skulle man bryta mot både internationell rätt och folkrätten, något som Finland som en rättsstat givetvis inte vill göra.
Demilitariseringen har dessutom stöd från högsta ort. Vid ett seminarium och Ålands status i höstas slog president Sauli Niinistö fast att Ålandskonventionen har varit, och är, en fredsstabiliserande kraft och ett ytterst nödvändigt rättesnöre för Östersjöområdet. Förhoppningsvis kan detta uttalande tolkas som att demilitariseringen inte påverkas även om Finland går med i Nato.
I riksdagen har Sannfinländarnas ordförande Riikka Purra ansett att även åländska män bör göra värnplikt. Justitie- och Ålandsminister Anna-Maja Henriksson (SFP) säger att det inte finns någon anledning att se över värnplikten och att ett finländskt Natomedlemskap inte ändrar på demilitariseringen eller neutraliseringen (Hbl 27.4).
I det förändrade säkerhetspolitiska läget, med klimat- och cyberhot och nya flyktingströmmar, är ändå Socialdemokraternas förslag att en åländsk civil värnplikt utreds intressant. Den civila värnplikten skulle vara en sex månader lång utbildning i säkerhet och hur människor och samhälle kan skyddas i händelse av krig eller andra katastrofer. Den civila värnplikten skulle gälla både män och kvinnor. Kanske Åland på så sätt till och med kunde inspirera övriga Finland till en förnyelse av civiltjänstgöringen till färdigheter som behövs vid olika kriser och konflikter.
Kerstin Österman
tel: 26 026
