I måndags var det 70 år sedan de olympiska spelen i Helsingfors invigdes. Tävlingarna kom att bli betydelsefulla av flera skäl, både inom Finland och internationellt.
Finland var 1952 fortfarande ett krigshärjat land, inte bara på grund av andra världskriget utan även fortfarande på grund av inbördeskriget. Stad hade stått mot stad, familj mot familj och bror mot bror i en konflikt så uppslitande att den bara börjat diskuteras någorlunda objektivt av historiker under det senaste årtiondet.
OS enade folket eftersom det var ”för fint att bråka sönder”, säger Matti Hintikka på Idrottsmuseet i Helsingfors i en intervju med Hufvudstadsbladet: ”OS visade att det går att samarbeta fast man tycker olika. OS är det största som hänt Finland i efterkrigstid.”
Till på köpet piffades Helsingfors upp rejält. OS var egentligen planerat att hållas 1940, men efter Sovjetunionens oprovocerade anfall och därpå följande krig var planerna helt enkelt inte möjliga att genomföra. Tidens och krigets tand satte sina spår på byggnader och infrastruktur, så när det slutligen var möjligt att ordna OS fick man vackert slanta upp på nytt för att göra huvudstaden vacker igen.
På den internationella fronten ägde också en form av försoning, om än ytlig, rum. Sovjetunionen var för första gången vara med i tävlingarna, och Tyskland bjöds in efter att ha varit ute i kylan sedan kriget.
Kanske var OS en viktig del av försoningsprocessen i Finland, så som representanten för Idrottsmuseet säger. Landet fortsatte visserligen vara delat på många områden även under kommande årtionden, men åtminstone kunde man enas i glädjen över det egna landets framgångar i tävlingarna. Löparen Paavo Nurmi tände OS-elden under stort jubel, och därefter följde ett osedvanligt stort antal medaljer för Finlands trupp.
För de boende i Helsingfors var det förstås en vinstlott att hemstaden snyggades till så mycket. Många av byggnaderna som restes då används än i dag, inte minst simstadion som blivit en populär oas för stadsborna under somrarna, och Tennispalatset som i dag fungerar som biograf och landmärke.
Den internationella betydelsen är knepigare att utvärdera. Visst kan man se Sovjetunionens ankomst och Tysklands återkomst som ett steg i rätt riktning. Samtidigt kom de idrottsliga prestationerna i OS att bli en del av det kalla kriget mellan öst och väst. Antalet guldmedaljer i OS blev en del av den intrikata poängräkningen i Sovjetunionen och USA eller i Öst- och Västtyskland.
Det är frestande att spekulera i hur de olympiska spelen skulle se ut i dag utan kalla krigskonflikterna i bagaget. Det är mycket möjligt att den amatörmässighet som var normen i tävlingarnas början fortfarande skulle råda i åtminstone viss mån, och att användningen av olika typer av prestationshöjande preparat inte skulle vara lika utbredd. Det skulle förvisso vara trevligt.
Å andra sidan hade vi kanske inte sett samma oerhört imponerande idrottsliga prestationer. Sovjetunionen var tidvis så dominerande inom vissa sporter att landet fortfarande ligger tvåa i den totala medaljligan för sommar-OS. Faktum är att man kommer att stanna på den placeringen länge till. Med nuvarande takt kommer det att ta trean Storbritannien minst 40 år att överta andraplatsen, och då har Sovjetunionen inte existerat på över 30 år.
Ibland sägs det att idrottstävlingar mellan länder kan vara en del av en fredligare värld. De olympiska spelen säljs ofta in som ett gemenskapsbyggande evenemang.
Man kan lika gärna vända på resonemanget och hävda att ju oftare man framhåller idrottares, forskares, affärsmäns och andra kändisars nationaliteter, desto mer förstärker man bilden av nationen som en avgörande faktor i vår världssyn. Individer reduceras till medlemmar av en gemenskap som det inte är möjligt träda ut ur, och mer eller mindre slumpmässiga streck på en karta blir i det närmaste ogenomträngliga hinder för mänsklig frihet.
Kanske var OS 1952 en symbol för att man kan samarbeta fast man tycker olika, som Idrottsmuseets representant uttrycker det. Det gäller i så fall för Finland. På den internationella scenen innebar OS i Helsingfors startskottet för den politisering som fortfarande är kännetecknande för tävlingarna.
Henrik Herlin
