”Om det rör på sig, beskatta det. Om det fortsätter röra sig, reglera det. Om det slutar röra sig, subventionera det.”
Något i den stilen sade USA:s president Ronald Reagan i ett tal till småföretagare om statens syn på ekonomin (innan han tillträdde och kunde reda upp saken, givetvis).
Det är ett så briljant uttalande att det citeras av alla som säger sig stå för en åtminstone tillnärmelsevis högerinriktad eller konservativ världssyn. Citatet får dubbla lager av ironi när det används i politiska syften, då det inte sällan används för att argumentera för mindre justeringar i skatter och avgifter i stället för att problematisera deras själva existens.
Tillsynsavgiften för näringsidkare som säljer tobak är ett ovanligt tydligt exempel på Reagans uttalande.
Från och med i går skulle Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet (ÅMHM) börja ta ut en förhöjd avgift om 500 euro per år av alla tobakssäljande verksamheter. Avgiften var tidigare en dryg hundralapp vartannat år.
Avsikten är uttryckligen att minska på antalet ställen som säljer cigaretter och andra liknande produkter, i linje med det politiska målet att göra Åland tobaksfritt till år 2040. ÅMHM har 72 tobakssäljare i sitt register, och man förväntar sig att många avsäger sig licensen för att slippa avgiften.
Ansvarig minister Annette Holmberg-Jansson (MSÅ) säger uttryckligen att det handlar om en balansgång mellan det hälsopolitiska syftet och näringslivets förutsättningar. Landskapsregeringen är alltså villig att i viss mån dra undan mattan för företagarna, men blir konsekvenserna för de små butikerna allt för stora kan man i stället göra avkall på de hälsobaserade målen.
Små butiker och kioskliknande verksamheter på landsbygden har länge kämpat för sin överlevnad, eller snarare kämpat för att så länge som möjligt skjuta upp dagen då de måste stänga för gott.
Skatter, avgifter och regleringar gör det allt dyrare och osäkrare att anställa personal. Kundunderlaget minskar inte bara på grund av en redan långt gången flyttrörelse till städerna, utan också för att många även arbetspendlar till tätorterna och därför även sköter sina uppköp där.
De små affärernas snart enda konkurrensfördel är deras breda utbud på nära håll vid mindre typiska inköpstider. Affärsmodellen baseras på att kunderna kommer in för att köpa något smått de behöver just då, och samtidigt passar på att köpa även andra saker.
Inte bara är en sådan affärsmodell dyr att upprätthålla. Den blir också svår att förverkliga rent praktiskt när ytterligare en produktgrupp görs olönsam genom offentliga ingrepp.
Avgifter och licenser för affärsverksamheter är givetvis inget nytt. Något egentligt fritt företagande har sällan existerat, utan genom århundradena har europeiska härskare, kungar och folkvalda församlingar tillåtit entreprenörer att utöva sina värv under specifika förutsättningar.
Det är därför inte fruktbart att försöka stå emot till exempel den nya tillsynsavgiften på principiella grunder, som om det någonsin funnits ett tillstånd då det var fritt fram att köpa och sälja vad man ville till vem som helst.
Det ger bättre resultat att, som Ålands näringsliv gjort, peka på de negativa effekterna på företagandet i glesbygden som den specifika avgiften får.
Samtidigt finns det skäl att betänka den sista delen av Reagans citat. Efter att skatter och regleringar fått verksamheten att helt avstanna, vad händer då? Är det någon som på allvar kan tänka sig en framtid där exempelvis landskapsregeringen betalar butiksinnehavare på landsbygden för att hålla i gång sin verksamhet?
För det första skulle en sådan subvention vara svår att sälja in både politiskt och till väljarna. För det andra förstår alla med bara grundläggande insikter i ekonomiska samband vad en sådan situation skulle innebära för utbudet och servicenivån i butikerna som tar emot dylikt stöd.
Nu följer några osäkra dagar för Ålands tobaksförsäljare. Den här veckan ska landskapsregeringen besluta om den nya avgiftens framtid, och ÅMHM har blivit ombedd att inte tillämpa avgiften innan ett beslut är fattat.
Ålands näringsliv hoppas på att avgiften ska sättas på en ”rimlig nivå”. För att undvika osäkerhet för alla inblandade vore det bäst att avgiften förblir oförändrad.
