Efter sju veckor med svåra förhandlingar lyckades Samlingspartiet, Sannfinländarna, Svenska Folkpartiet (SFP) och Kristdemokraterna (KD) i fredags presentera en kompromiss i form av ett regeringsprogram. Förhandlingarna har inte gått som på Strömsö vilket är lätt att förstå när två partier med så olika betoningar och värderingar som Sannfinländarna och SFP skulle hitta varandra.
För Åland och självstyrelsen är det ett hyfsat bra program. Arbetet med att utveckla självstyrelsen fortsätter, fungerande kontakter på svenska ska upprätthållas mellan Åland och Finland, Ålandsstrategin ska förverkligas, sjöfartsstöden skärs inte ner och lösningar för skattegränsens konsekvenser ska undersökas, heter det bland annat i programmet.
Positivt är också att en svenskspråkig räddningsutbildning inleds i Helsingfors. Under presskonferensen i fredags sade den blivande statsministern Petteri Orpo (Saml) några ord på svenska då han meddelade att hans regering försvarar och stärker tvåspråkigheten. Svenskan är viktig för regeringen, slog han fast. Inga spår av sannfinländarnas hat mot ”tvångssvenskan” syns heller i programmet.
Desto mer har Sannfinländarna fått igenom när det kommer till bistånd, flyktingar och invandring som var tröskelfrågor för partiet. Biståndet skärs ned från nuvarande 0,4 procent av BNP, trots Taloustutkimus färska undersökning som visar att 63 procent av finländarna ser bistånd som en viktig sak.
Flyktingkvoten minskas från dagens 1.050 till 500 personer och för övrig invandring blir det betydande skärpningar. Inga permanenta uppehållstillstånd ges och reglerna för familjeåterförening stramas åt. En invandrare som varit utan arbete i tre månader kan utvisas. När Sannfinländarna dessutom får inrikesministerportföljen kan man förvänta sig en mycket strikt politik på dessa områden. Men det är förmodligen som Ålands riksdagsledamot Mats Löfström säger, skrivningarna är en kompromiss och utan SFP hade Sannfinländarna fått härja mer eller mindre fritt med både bistånd och invandring, särskilt som Samlingspartiet uppenbarligen närmat sig Sannfinländarna i dessa frågor.
Intressant är att KD inte sagt ett knyst om sänkt bistånd och andra skärpningar, trots att partiet tidigare talat sig varmt för hjälp och stöd till de mest utsatta. Kanske det är som de lite illvilliga tungorna förtäljer; KD hade godkänt regeringsprogrammet redan innan förhandlingarna inleddes. Så stor kan viljan vara att äntligen få komma till köttgrytorna efter år av ökenvandring i opposition!
När den humanitära invandringen skärps underlättas arbetskraftsinvandringen, trots sannfinländskt motstånd även där. Arbete och företagande betonas, inkomstskatten sänks och ska finansieras med höjd moms på medicin, kultur och motion, knappast välkommet för de två branscher som lidit under pandemin. Arbetsmarknaden ska bli mer flexibel, det blir bland annat lättare att säga upp anställda och strejkrätten begränsas. Protester är att vänta.
Varken inom klimat- eller EU-politiken syns Sannfinländarnas motstånd märkbart. Petteri Orpo beskriver klimatförändringen som ett hot men också en möjlighet, Finland ska bli en stormakt inom ren energi. Välkommet med tanke på vindkraftsutbyggnaden på Åland.
Efter omständigheterna är regeringsprogrammet sammantaget hyfsat. Många, bland dem Mats Löfström, ville efter riksdagsvalet hellre ha en regering med Samlingspartiet och Socialdemokraterna (SDP) men frågan är om en sådan ens var möjlig, Samlingspartiet och SDP ville sannolikt inte samregera. Om SFP/Svenska riksdagsgruppen hade ställt det som ultimatum är risken stor att man hamnat ute i kylan. Med några lämpliga fläskben hade Orpo sannolikt kunnat räkna med Centern som stödparti i riksdagen för en regering utan SFP. Och utan SFP i regeringen hade det blivit svårt, ja omöjligt, att avvärja de värsta hoten mot svenskan, Åland och en i övrigt någorlunda anständig politik.
Är då Petteri Orpo mannen som kan hålla Sannfinländarna stången och hålla ihop regeringen i fyra år? Eller blir det som i Sverige där statsministern knappt kan lyfta handen utan att Sverigedemokraterna gett grönt ljus? Framtiden får utvisa, under förhandlingarna lät Orpo SFP ensamt ta fajten med Sannfinländarna. Lätt blir det inte när programmet ska omsättas i praktisk politik.
Ålandsminister blir en samlingspartist som samtidigt blir kommun- och regionminister. Kanske inte så lyckat, Åland är ju inte en region vilken som helst i Finland.
