Brittiska medier har inga problem med att hantera nyhetstorkan den här sommaren. Eftersom coronakrisen inte längre är lika akut som den en gång var och vapensändningarna till Ukraina börjar bli vardagsmat behövdes något nytt att bygga löpsedlar kring i sommarhettan – förutom hettan i sig.
Simsalabim! Premiärministern och konservativa Tories partiledare Boris Johnson medgav slutligen att han avgår efter flera veckor av protester inom partiet och avhopp från regeringen. Efter några sista förolämpningar riktade mot Labours partiledare Keir Starmer och ett uppmuntrande (eller oroväckande?) ”Hasta la vista, baby” stegade han ut ur underhuset och ur den värsta hetluften.
Det räddade toppnyheterna ett tag. Men sedan kom frågan om vem som ska efterträda honom, och det visade sig vara ett om möjligt ännu saftigare ämne. I bästa Robinsonstil har listan på potentiella ledare för det konservativa partiet och därmed också för landets regering blivit kortare och kortare under juli månad.
Kvar är nu Rishi Sunak och Liz Truss. Bägge hade framträdande positioner i Johnsons regering, Sunak i egenskap av finansminister och Truss som utrikesminister. Den förstnämnde valde att avgå när han såg vart det barkade för premiärministern medan den senare troget stannade kvar. Hon är också den av de två som verkat längst i regeringssammanhang och har haft höga politiska positioner under tre premiärministrar.
Bara det valet – att avgå vid rätt tidpunkt eller inte – säger mycket om skillnaden mellan de två kandidaterna. Rishi Sunak är den slipade politiska operatören som länge haft premiärministerposten som mål. Han registrerade sin kampanjwebbsida långt innan Boris Johnsons avgång. Han klär sig i dyra kostymer, har noga planterat ut sin för all del inspirerande livshistoria för allmän kännedom och formulerar sig väl, både i skrivna tal och i spontana uttalanden.
Liz Truss å andra sidan gör skäl för öknamnet ”handgranaten”. Även hon är definitivt en karriärist, men lyckas samtidigt att både agera och uttrycka sig på ogenomtänkta sätt med jämna mellanrum. Senast kände sig hennes partikamrater tvungna att ta avstånd från hennes uppmuntran till brittiska soldater att frivilligt resa till Ukraina för att delta i kriget, något som fick Kreml att göra inte särskilt förtäckta kärnvapenhot mot Storbritannien.
Med några dagars mellanrum hålls nu debatter i tv på bästa sändningstid med de två kandidaterna, och dagarna efter analyseras alltsammans i tidningarna. För den som uppskattar den förr något tillbakalutade brittiska politiska debatten är de här tillställningarna en besvikelse. Debatterna fylls allt mer av personliga påhopp och osakliga förvrängningar av den andres uttalanden i samma stil som länge varit legio i amerikanska presidentval. Den här ovärdiga debattstilen har redan rotat sig i Sverige och infekterar med säkerhet snart även finländsk politik.
Förvånande nog har röster inte höjts för att någondera borde väljas på grund av etnicitet eller kön. Detta är trots allt Storbritannien, identitetspolitikens Mecka. Rishi Sunaks indiska härkomst, och det faktum att han är aktiv hindu, skulle kunna vara en betydligt större fråga än den är, men hedersamt nog undviker han den typen av narrativ. I stället lyfter han fram sina hårt arbetande föräldrar och vikten av att vara sin egen lyckas smed.
På så sätt vinkar Rishi Sunak minst lika mycket till Margaret Thatcher som Liz Truss gör i sina försök att framstå som en högerkonservativ järnlady. Sedan är frågan vad Thatcher skulle tycka om Truss ekonomiska politik.
Visst, Truss vill sänka skatterna rejält, men hon tänker finansiera skattelättnaderna med lån. Tanken är att den påföljande ekonomiska uppgången snabbt ska väga upp för de ökade lånekostnaderna. Det hade Thatcher inte gått med på. Hon hade skurit även i kostnaderna.
Detta vet Sunak när han i debatterna högljutt påpekar att det är okonservativt att låna pengar för att täcka driftskostnader. Å andra sidan är hans lösning – att helt enkelt inte sänka skatterna alls – inte särskilt konservativt det heller.
Valet av partiledare avgörs genom en omröstning bland partimedlemmar i början av september. Det sägs att Liz Truss har ett stort försprång. Samtidigt har den betydligt mer polerade och karismatiske Sunak medvind i den allmänna opinionen, och ju mer detta faktum hamras in i medierna under den kommande månaden, desto mer kan partimedlemmarnas preferenser ändras.
Rishi Sunak skulle vara ett avbrott från den bufflige och oförutsägbare Johnson. Han skulle antagligen vara en större tillgång för partiet när nästa val äger rum. Liz Truss skulle innebära ett tydligare ställningstagande i värderingsfrågor och därmed öka avståndet till det allt mer vänsterpolitiska Labourpartiet.
Partimedlemmarna har ett relativt tydligt val framför sig, om än förpackat i ovärdiga debatter och skränande rubriker.
Henrik Herlin
