Den förra landskapsregeringen grundade en stor del av sitt samarbete på att genomföra en kommunreform. Efter en del turer landade man i en lösning där Åland skulle delas in i fyra kommuner. Men den egna majoriteten menade att det lagförslag som skulle reglera reformen inte skulle hålla i laggranskningen och tog därför bort den tvingande delen i förslaget.
Inför förra valet gick framför allt Centern och Obunden samling till val med budskapet att kommunreformen skulle rivas upp. ”Kommunerna ska själva bestämma” var budskapet. När valet väl var vunnet revs den nya kommunlagen upp och kansliminister, vice lantrådet Harry Jansson (C), sade att han trodde på frivilliga sammanslagningar.
Dock med ett förbehåll, en lag som reglerar hur en kommun i ekonomisk kris ska hanteras. Under mandatperioden har landskapsregeringen under Harry Janssons ledning arbetat med att ta fram kriskommunlagen. Det har sedan länge varit känt att Obunden samling varit kritisk till den del av lagen som gör det möjligt för landskapsregeringen att tvinga fram en sammanslagning mellan den krisande kommunen och en eller flera andra.
Med tiden har också rapporter om att Janssons förslag inte har stöd i det egna centerpartiet kommit fram, och i onsdags konstaterade kansliministern att det inte är lönt att lägga fram förslaget trots att han själv tycker det är bra.
Åtta år av debatter i hårda ordalag, flertalet lagförslag, ekonomiskt utsatta kommuner och delvis mycket mörka utsikter framåt.
Men Åland har inte rört sig speciellt mycket framåt i frågan trots alla timmar av debatt och alla hårda ord. Och det är illa.
I alla verksamheter vill man ha långsiktighet och tydlighet, inte minst vad gäller vilka förutsättningar som ska gälla. Kommunkritiken mot att man inte fått tillräcklig information om kriskommunlagens vara eller icke vara är ett exempel på hur det inte ska vara.
Dessvärre är det inte det enda exemplet på hur illa det politiska arbetet fungerar just nu.
Att landskapsregeringen till stor del byggdes kring idéerna att riva upp kommunreformen (och avtalet om elhybrid och bro i västra Föglö) var tydligt från början. Dessvärre har det också blivit tydligt att någon idé om vad kommunreformen skulle ersättas med inte fanns och inte heller utvecklats med tiden.
Kriskommunlagen är en sorts sista nödåtgärd för att garantera invånarna i en krisande kommun grundservice, men landskapsregeringen har inte lyckats stärka de kommunala ekonomierna på ett hållbart sätt under mandatperioden för att undvika kriser.
Anledningen är att man har haft förtvivlat svårt att komma överens, vilket till slut manifesteras i att kriskommunlagen nu faller.
En till stora delar dysfunktionell landskapsregering har åstadkommit rätt lite under sin tid vid makten. Visst, till delar kan både pandemin och kriget i Ukraina förklara det skrala resultatkontot, men inte helt. Avsaknaden av visioner för hur man vill utveckla samhället var tydligt redan i regeringsprogrammet – som presenterades före pandemin – och visionslösheten har bara blivit större.
Nu kommer LR att lämna sitt uppdrag utan att ha säkerställt hur invånare i en kommun i konkurstillstånd ska garanteras lagstadgad service.
Ytterligare ett exempel på dåligt tillstånd i politiken är det faktum att lagtingets klart största parti, Centern, inte kunnat enas intern om kriskommunlagen. Trots att Harry Jansson i över ett års tid försökt att övertyga sin partikamrater om att lagen inte innebär att kommande regeringar kan våldföra sig på kommuner, så kastar partiet både honom och lagförslaget under bussen.
Det ger knappast en bild av ett parti som är så sammanhållet som företrädarna själva vill ge sken av.
Det politiska Åland mår dåligt när valrörelsen så sakteliga drar i gång. Men värre är det för alla aktörer inom områden där lagförslag nu kommer låta vänta på sig minst ett år till. Som för de kommuner som har det särskilt tufft med ekonomin.
Om de måste ställa in betalningarna finns ingen kriskommunlag att luta sig mot. Det finns helt enkelt inget alls.
Jonas Bladh
tel: 266 38
