Efter Lumparlands nödsignal om att man inte kommer att klara av att betala den ökning i kostnader som medlemskapet i KST (Kommunernas socialtjänst) innebär – närmare 250.000 euro mer än före KST – kan man tycka att alla klutar skulle sättas till för att ställa saker och ting till rätta.
Men icke. I stället blir det så som det ofta blir när det saknas pengar i det offentliga Åland. Alla pekar fingret på varandra.
Lumparland menar att man blivit visade siffror som sade att KST skulle kosta som värst 100.000 euro mer än tidigare lösningar, men att kostnaden nu skenat i väg till mer än det dubbla. Därför vill man ha en annan finansieringslösning, alternativt höjda landskapsandelar.
Finansminister Roger Höglund (C), som förvisso väntar på beredning i ärendet, säger att KST är en kommunal angelägenhet.
KST-ordföranden Runar Karlsson (C) säger att finansieringsmodellen i KST är överenskommen mellan kommunerna och att riva upp den blir alldeles för krångligt. I stället borde landskapet komma emot genom att höja landskapsandelarna som Karlssons eget parti och Obunden samling lovade att göra i valrörelsen.
Vi kan lämna frågan om vem som har rätt och vem som är ute och cyklar, för även om den är intressant så är den inte avgörande för om vi ska få ordning på organisationen i det offentliga Åland framgent.
Med stor säkerhet kommer den akuta lösningen på KST:s Lumparlandsproblem att bli att landskapet skjuter till några hundra tusen euro för det här året och kanske ett par år efter det också. Det skulle, i alla fall på papperet, ge ett lugn till den nya socialvårdsorganisationen som alla egentligen är överens om är bra.
Men det löser inte det stora problemet.
Det stora problemet i dag är egentligen flera, men vi kan bunta ihop dem. Kort beskrivet blir det då så att vi har för många, för små och för ekonomiskt svaga organisationer (kommunerna) för att klara av de ständigt ökande krav på service som de ska producera. Dessa krav ställs av lagtinget, som inte i landskapsbudgeten kompenserar kommunerna tillräckligt för de ökande krav som lagtinget ålägger dem. Varför inte? För att landskapet i sig är hårt ekonomiskt utsatt eftersom man inte lyckats få budgeten i balans trots att skatteintäkterna ökat med över 50 miljoner sedan 2015.
Det här är alltså inget nytt problem, och inget som uppstått varken med sittande landskapsregering eller KST. Däremot händer det förbluffande lite för att rätta till de här problemen under denna regering.
Inga stora reformer i syfte att minska på kostnaderna har presenterats, heller inga tankar kring hur man skulle kunna renodla landskapets verksamhet för att kapa kostnader. En parlamentarisk arbetsgrupp ska tillsättas inom kort vilket är bra, men frågan är om man kommer att hitta en samsyn på ett par-tre månader bara ett drygt år före nästa lagtingsval.
Kriskommunlagen som är på kommande är bra, då den ger ett skydd för medborgarna i yttersta nödfall, men dels är det en lag som väcker stora känslor inom både Centern och Obundna, dels är lagen snarast ett symptom på svagheten i det åländska samhället. Att en kriskommunlag behövs – och än mer att den kan komma att aktiveras kort efter att den trätt i kraft – säger en del om hur svårt läget är.
Kommunfrågan är fortsatt Ålands viktigaste fråga. Hur ska kommunerna klara sig i framtiden, vad ska de göra och på vilken nivå ska servicen ligga? Men också; hur många ska de vara, hur ska de formeras och hur ska de finansieras.
Kommunstrukturreformen havererade och föll. KST ska stärka de svagaste kommunerna, men kostnaderna slår uppenbart också mycket hårt mot vissa kommuner. Ändå måste detta fungera.
Det vilar ett tungt ansvar på politikerna i lagtinget och landskapsregeringen att hitta hållbara lösningar. Kunde partierna enas om en kommunlösning alla parter kan leva med, skulle man kunna skapa en stabil, förutsägbar och långsiktig bas för den offentliga verksamheten.
Det enda vi vet om dagens organisering är att den måste förändras. Om inte annat bevisar Lumparlands KST-brev detta.
Jonas Bladh
tel: 266 38
