På lördag klockan 16 avgår den åländska Prideparaden från torget i Mariehamn till Pommerns kaj. En vacker och faktiskt livsviktig manifestation för allas rätt att själv få bestämma vem man är och själv få välja vem man vill älska.
Det här är ju så självklara mänskliga rättigheter att man häpnar över att vi fortfarande behöver påminnas om det. För det gör vi tyvärr. Misstänksamheten, skepsisen, motviljan och slutligen hatet växer mot det man av olika egna dunkla anledningar stämplar som annorlunda, avvikande, hotfullt och farlig.
Populistiska politiker och andra högröstade makthavare slår mynt av att vidga klyftorna genom spä på känslan av upplösning och otrygghet. Med mindre än en månad kvar till valet i Sverige visar de senaste opinionsundersökningarna att Sverigedemokraterna gått om Moderaterna och blivit näst största parti. Den som ännu, trots all tillgänglig information, känner sig tveksam till SD:s nynazistiska rötter och släktskap med moderorganisationen, den skinnskalleskrålande hopen Bevara Sverige svenskt, kan med fördel läsa Expressenjournalisten David Baas pedagogiska och insatta redogörelse för SD:s historia i boken ”Segra eller dö”, som kom ut i våras.
I vår oroliga tid målas den politiska kartan över av enkla motsatsfärger: svart mot vitt, utan plats för de politiska nyanser ett välmående samhälle förmår hantera. När den offentliga diskussionen förenklas och fördummas till existentiella skyttegravskonflikter, där syndabocken alltid är ”den andre” – var god välj lämplig kategori: kön, etniskt ursprung, religion, sexuell läggning, hårfärg eller varför inte fotbollslag – då dör det goda samtalet om hur vi kan göra det gemensamma samhället bättre.
I stället för detta dualistiska perspektiv på livets möjligheter bör vi inspireras av den färgglada Prideflaggan. Skapad i San Francisco av en Gilbert Baker, visades den första gången offentligt på San Francisco Pride 1978. Ursprungligen hade flaggan åtta färger: rosa för sexualitet, röd för ljus, orange för helande, gul för solen, grön för naturens lugn, turkos för konst, indigo för harmoni och violett för anden. Av praktiska skäl togs rosa och indigo bort så att dagens regnbågsflagga med sex färger återstod, kan man läsa på Wikipedia.
Poängen är naturligtvis mångfaldens färgglada triumf. Hbtquia-rörelsen har genom åren utfört ett hårt och ofta heroiskt arbete med att bana väg och röja gläntor i gårdagssamhällets vildmark av fördomar. Tidigare skällsord som bög och flata har tagits tillbaka och laddats om med nytt positivt innehåll. Lagstiftningen om diskriminering, äktenskap och adoptioner har långsamt moderniserats. Samhället har blivit lite tolerantare och därmed bättre rustat att möta en evigt föränderlig framtid.
Det är bland annat dessa fundamentala landvinningar vi firar och uppmärksammar den här veckan. Så häng med i Pridetåget på lördag. Betrakta det som en motståndshandling mot de mörka krafter som vill splittra oss och som en stolt hyllning till själva kärleken, som ju ytterst är den gåva som gör oss till människor.
Petter Lobråten
tel: 26 633
