Det är jämnt – synnerligen jämnt. I opinionsundersökning efter opinionsundersökning pendlar majoriteten med en liten marginal mellan vänster- och högerblocket.
Samtidigt står det klart att det blir, oavsett vinnare, ytterst svårt för respektive sida att bilda regering och det mesta tyder på att vi får se en utdragen process innan Sverige fått en ny regering.
I skrivande stund visar det sammanvägda opinionsläget att högern får en liten majoritet i valet, men resultatet ligger inom felmarginalen. Det är således ytterst svårt att dra några större växlar på opinionsundersökningarna.
Däremot skönjer vi redan nu några större trendbrott inom den svenska väljaropinionen. För efter år av problem går vänstern nu starkt i de svenska storstäderna och högern stärker sin röst i andra delar av samhället, enligt Sifo.
Detta är en trend som följer de flesta västerländska demokratier, men som är ovanlig i Sverige där vänstern ofta har varit stark, i synnerhet i glesbygd, medan högern varit stark framför allt i Stockholm. Det ser nu ut att brytas och det blir intressant att se vad det har för inverkan på valet då valutgången i storstäderna rent historiskt har en stor inverkan på resultatet i stort.
Det finns en rad iakttagelser som vi kan ta med oss när vi nu följer det svenska valets sista skälvande timmar.
Det första är att opinionsundersökningarna rent historiskt brukar underskatta såväl Socialdemokraternas som Moderaternas stöd. Med stor sannolikhet kommer dessa partier därför att vid valdagen uppvisa ett bättre resultat än i opinionsundersökningarna. Detsamma gäller även Liberalerna, som ligger nära fyraprocentsspärren, medan Miljöpartiet, som även de ligger nära spärren, många gånger får ett högre resultat i opinionsundersökningarna än när det är val.
Troligtvis ligger mycket av detta beteende i att vanans makt är betydligt större än vad vi tror när vi väl står i valbåset. Det som talar emot det är dock att partiandan hos väljarna blir allt svagare. Göteborgs universitet kan till exempel visa på att 36 procent av väljarna bytte parti mellan 2014 års val och 2018 års val – väljarkåren är således rätt rörlig
Att antalet personer som byter parti mellan valen ökar speglas sedan även i frågan om partiidentifikation. Bland alla partier är det enligt Göteborgs universitet enbart Socialdemokraterna som kan räkna med ett stabilt understöd utgående från partiidentifikation. Hela 40 procent av deras väljare identifierar sig som socialdemokrater till skillnad mot till exempel Centerpartiet där endast 18 procent identifierade sig med partiet.
Kombinera sedan detta med att var femte väljare uppger att de inte ännu har bestämt sig så inser vi att mycket ännu kan hända.
Att Sverige befinner sig i denna oklara situation i tider av oro är inte optimalt. Att det inte heller finns tydliga stabila regeringsalternativ är inte bra, men att tro att stabila majoriteter ska kunna uppstå efter valet är föga troligt.
Med detta sagt finns det röster på Åland som frågar sig varför inte de svenska Socialdemokraterna och Moderaterna närmar sig varandra för att skapa en stabil regering, men det alternativet är inte troligt.
Visst har Magdalena Andersson (S), spontant i vissa utfrågningar, öppnat upp för alternativet men det är inte realistiskt. Förvisso har partierna på ett idémässigt plan tidigare närmat sig varandra, men på senare tid har de retoriskt rört sig längre ifrån varandra på den traditionella vänster-höger-skalan. Men det är inte där skon egentligen klämmer då man troligen ändå skulle kunna komma överens i vissa sakfrågor. I slutändan handlar däremot mer om den politiska plattform man arbetar från samt inte minst det faktum att båda partierna aspirerar på statsministerposten. Skulle de båda partierna söka sig närmare varandra öppnar man för andra partier att ta den ledande oppositionsrollen eller regeringsrollen. Därför kommer partierna inte att samregera under en överskådlig tid.
I ett större omvärldsperspektiv är osäkerheten och de hårda skiljelinjerna mellan blocken i den svenska valrörelsen inte unika. I takt med högerpopulistiska partiers intåg i de västerländska riksdagarna ser vi en ökad polarisering och otydliga regeringsalternativ. Det är den nya vardagen och därför kommer vi att få leva med flera svaga regeringskonstellationer. Inte bara i Sverige utan även på andra håll i Europa.
Daniel Dahlén
