Av Ålands drygt 30.000 invånare var drygt 7.200 personer 65 år eller äldre vid utgången av 2022. Det är 23,8 procent av befolkningen. Åldersgruppen 74-85 år ökade mest under fjolåret, med 135 personer, visar statistik från Åsub.
Många 65+ är friska och alerta men eftersom vi lever allt längre och de äldre blir allt fler kommer behovet av vård och omsorg förr eller senare emot. Med det ökade behovet följer ökade kostnader.
Politikernas målsättning är att allt fler äldre ska bo kvar hemma. Den dagen den egna orken och förmågan tryter krävs det att någon annan hjälper till. Ända sedan ättestupan avskaffades har närståendevård i någon form tillämpats, fram till våra dagar helt utan ersättning. På Åland får i dag den som vårdar en närstående i hemmet en ersättning mellan knappt 440 euro och 1.375 euro per månad, före skatt, beroende på vårdtyngden. Inget att bli rik på, alltså, och ändå kan närståendevårdaren ofta vara bunden dygnet runt för att finnas till hands. Arbetet kan dessutom vara tungt både fysiskt och psykiskt samtidigt som närståendevårdaren själv ofta är en äldre person.
Närståendevårdaren har rätt till två eller fem lediga dygn per månad. Förutsättningen är att det finns plats på ett boende för den som behöver vård eller att någon annan vårdar personen i hemmet.
Vid pensionärsföreningens valdebatt var partierna i stort ense om att ersättningen till närståendevårdarna bör höjas. Stor enighet råder dessutom om att avlastningen/ledigheten måste garanteras. Återhämtning är förstås en förutsättning för att närståendevårdaren ska orka fortsätta.
Systemet med närståendevård sparar pengar åt kommunerna – det är billigare att en närstående vårdar klienten i hemmet än att klienten upptar plats på ett boende. Därför är det i allas intresse att ersättningen till närståendevårdarna höjs och att möjligheten till återhämtning tryggas. Viktigt är också att kommunerna informerar de berörda om rätten både till ersättning och ledighet. Det vinner alla på i längden. Ett system med servicesedlar inom vård och omsorg har diskuterats länge men hittills inte tagits i bruk. Kommunerna har nu en bra möjlighet att uppmuntra till privat företagsamhet inom det sociala området genom att ta i bruk servicesedlar för avlastningstjänster som behövs när närståendevårdaren är ledig.
Enligt den avgående landskapsregeringens program ska ett kunskaps- och resurscenter kring demenssjukdomar inrättas, dock inte nödvändigtvis i regeringens regi.
En utredning från oktober 2021 slog fast att behovet av demensplatser i Mariehamn då var 60 och att det inom 10-15 år behövs 100 platser. Trots behovet och trots utredningar har spaden ännu inte satts i marken för ett demenscenter/demensboende. Frågan är förstås om demenscentret ska byggas i Mariehamn eller kanske vid Oasen i Jomala eller någon annanstans? Ska det finnas ett eller flera? Det är sannolikt klokt att sammanföra boende med specialistvård, -kunskap och utbildning kring minnessjukdomar – oberoende av var centret placeras. Kan vi lita på att de beslutsfattare som får väljarnas stöd den 15 oktober lyckas enas och komma till skott med ett demenscenter?
En tredje fråga för våra nya beslutsfattare är hur behovet av personal inom äldreomsorgen ska tryggas. Som en av kandidaterna vid pensionärsföreningens valdebatt konstaterade är det inte brist på närvårdare men brist på närvårdare som vill jobba i vården. Högre lön och därmed högre status på yrket är ett sätt att motverka den oviljan.
Fler omsorgsassistenter behöver förmodligen också utbildas men det får inte gå så att kommunerna och kommunalförbunden i allt högre grad anställer omsorgsassistenter i stället för närvårdare för att spara pengar.
Kerstin Österman nyheteralandstidningen.ax tel: 26 026
