”I begynnelsen var kärret, gräftan och Jussi”. Den arkaiskt sjungande inledningsstrofen i ”Högt bland Saarijärvis moar”, första boken i Väinö Linnas klassiska torpartrilogi sammanfattar generationers hårda slit med att dika ut våtmark för att kunna odla föda åt sina familjer. Fast på den tiden utfördes arbetet för hand, i motsats till dagens globala industriella rovdrift på naturen i jakt på mark för odling och bete.
De försvinnande våtmarkerna är ett problem för hela planeten.
Våtmarkerna är nyckelbiotoper med många viktiga funktioner. De fungerar som naturens eget reningsverk när tungmetaller och närsalter fastnar och sjunker till botten istället för att rinna ut i sjöar och hav, och orsakar miljöförstöring, övergödning och algblomning.
De magasinerar vatten vilket är bra vid torka och brand, de kan hantera stora mängder nederbörd och motverka översvämningar. De skapar torv och binder kol vilket är bra för klimatet. Detta sker över lång tid då material från döda växter inte bryts ner i blöta och syrefattiga förhållanden. Om marken däremot dräneras syresätts det organiska materialet och börjar brytas ned, varpå kolet frigörs som koldioxid. Samtidigt får bakterier tillgång till den torrlagda våtmarkens kväve och omvandlar det till lustgas – en växthusgas som är 300 gånger kraftigare än koldioxid.
Enligt svenska Naturvårdsverket ger torrlagda kärr, mossar, sjöar och vikar ifrån sig mer växthusgaser än de årliga utsläppen från personbilstrafiken i Sverige.
Våtmarker tillhör dessutom naturens artrikaste biotoper.
Det finns med andra ord många goda skäl att skydda befintliga våtmarker och anlägga nya. Huvudsyftet med Nabbens prisbelönade våtmark var att hantera allt dagvatten som strömmade ut i Slemmern, vilket ökar kvävehalten i den redan alltför kväverika Slemmern. Våtmarken beräknas stoppa runt 500.000 kilo kväve per år från att rinna vidare.
Nabbens våtmark är en sinnrik serie bassänger. Dess första steg silar bort partiklar och mikroplaster. Därefter kommer en sedimentationsbassäng som renar dagvattnet. Slutligen finns här en liten fiskevåtmark, avsedd för gäddyngel, för att främja den biologiska mångfalden. Till det kommer informationsskyltar, holkar för fåglar och fladdermöss, och gångbroar som förvandlat platsen till ett populärt promenadstråk.
Det pågår fler våtmarksprojekt. Staden arbetar redan på att anlägga ännu en våtmark vid Svibyån i Apalängen. Där är syftet att binda en del av den stora mängd fosfor från jordbruket som ån spolar ut i Svibyviken och vidare ut i havet. Och i Hulta i Sund anlägger man en våtmark för att få ökad fisklek och ett renare avrinningsvatten.
Det är bara att lyfta på hatten och gratulera Mariehamns stad som på prisgalan i Helsingfors i tisdagskväll representerades av byggnadsarkitekt Johanna Hagström och miljösamordnaren Ulf Simolin. Hoppas nu att fler förvaltningar följer deras exempel. Åland, och hela världen, behöver fler våtmarker.
Petter Lobråten
tel: 26 633
