Ett samhälle gynnas av ett framgångsrikt näringsliv. Att föreställa sig hur Åland skulle sett ut utan sjöfarten och turismnäringen är nästan omöjligt, men en kvalificerad gissning är att mycket av den välfärd vi åtnjuter inte hade funnits.
En relativt stadig ström av pengar utifrån skapar arbetsplatser och skatteintäkter, och därför finns det tydliga incitament för ett samhälle att stöda sitt näringsliv. Men grunden i en sådan relation är alltid en transaktion. En affärsöverenskommelse. Den behöver löna sig för båda parter.
I veckan har vi kunnat läsa dels diskussioner om Mariepark på både ledarplats och debattsidorna, och dels på nytt om att Viking Line kan behöva betala cirka 25 miljoner euro per år för utsläppsrätter.
Marieparkhärvan är en tragisk långdragen affär som förtjänar att få en lösning så snart som möjligt, och området borde utnyttjas och inte bara stå. Så långt håller alla parter med. Men stadsdirektör Arne Selanders uttalande om att stadsplanen varken förbjuder eller rekommenderar att bostäder byggs på området skapar inget förtroende för att affären har någon nytta för stadsborna, vilket Sandra Widing redogör för mer i detalj i sin ledare i tisdagens Ålandstidning. Och om Dennis Jansson valt att skriva på ett nytt arrendeavtal 2018, med en ny vision om vad Mariepark ska vara, varför ska då mariehamnare bekosta ett utköp helt enkelt för att det nu inte blev något? Vad är transaktionen här?
Men problemet går djupare än så. Även om Dennis Jansson, som han skriver i en insändare i onsdagens tidning, bygger sin hotellstugby i ett par år och låter centrumsatsningen vänta, vem ska bo där? Det är inte bara att stugbyn skulle ha samma potentiellt problematiska avstånd från Lotsbroverket och en slamrig hamn som ett bostadsområde skulle ha. Är nu alls rätt tid att bygga fler turismanläggningar?
Viking Line har dragit in sin Kapellskärslinje på grund av att den inte lönade sig, och redan nu varnas för att turer till Åland kan bli fullbokade och att det finns en risk att resenärer inte kommer med, något vi har sett redan denna månad. Turismen möter å ena sidan en flaskhals och å andra sidan osäkerhet. 2022 var ett bra turistår för Åland då reserestriktionerna efter pandemin lättade. Men majoriteten av hotellövernattningarna kom från Finland. En rapport som Åsub publicerade i veckan visar att hotellövernattningarna för april i år redan minskat med sju procent jämfört med fjolåret, och att det är just de finska resenärerna som blivit färre. Det är för tidigt att förutspå något, men värt att hålla bakom örat. Så även att Kapellskärsförbindelsen i år saknas. Viking Line är ett vinstdrivande bolag, och att dra in en linje som inte lönar sig är rätt affärsbeslut. Men det gynnar på inget sätt till exempel den landbaserade turismnäringen eller köpmännen. Att Rosella togs ur trafik beräknades i december innebära att Mariehamns hamn tappar tio procent av sina intäkter.
I lördagens tidning skriver Susanne Olofsson, vd för Ålands näringsliv, att det för att skapa den tillväxt som nu saknas behövs ett långsiktigt arbete med fokus på företagande, förutsägbarhet, bra förutsättningar och villkor, olika typer av stöd och kompetenshöjande utbildningar.
”Hur denna utveckling ser ut finns det inget enkelt recept på. Men det börjar med fakta, i de flesta fall handlar det om siffror. Vad tjänar jag pengar på; vilka produkter eller tjänster ska jag satsa på och vad kostar mer än det smakar”, frågar hon läsaren retoriskt. En av de saker hon nämner är att medan företagandet förblir starkt på Åland så saknas det entreprenörskap, innovation och riskbenägenhet. Att stöda sjöfart och turism har gynnat det åländska samhället, men i en relation som i grunden är transaktionsbaserad når vi en dag punkten då vi måste hitta nästa grej som gynnar oss mer och satsa på den, i stället för att kontinuerligt göra specifika branscher och företags problem till hela samhällets oavsett vad vi får tillbaka. Det är också business, rent krasst.
Felix Quarnström
