Under pandemin knakade det lite fogarna när Finland och Sverige valde olika sätt att skydda sina länder. Åland hamnade i vanlig ordning i mitten, offer för båda länders restriktioner.
I dag har allt återgått till det normala. Syskonkärleken är återupprättad efter den tillfälliga förtroendeknäcken. Men det visade tydligt vikten av att vårda den speciella relation som råder mellan de två länderna.
I svenska regeringen brukar de nordiska och därmed åländska frågorna, hanteras av utrikeshandelsministern. Han heter numera Johan Forssell (M) och ansvarar även för biståndet som biståndsminister. Före regeringsbildningen var han moderaternas rättspolitiska talesperson, känd för att förespråka tuffare tag mot brottsligheten.
I sin regeringsförklaring ägnade Sveriges nye statsminister Ulf Kristersson tre meningar åt det nordiska samarbetet: ”Svensk utrikespolitik förs bäst tillsammans med länder som delar våra grundläggande värderingar. Det sker inom EU och inte minst tillsammans med våra nordiska och baltiska grannar. Ett närmare och starkare nordiskt samarbete är avgörande såväl för vår regions samlade inflytande i EU som för vårt eget bidrag till säkerhet inom ramen för det kommande Nato-medlemskapet.”
Han tillade att Sverige ämnar fullfölja anslutningsprocessen till Nato tillsammans med Finland: ”Regeringen kommer därför att såväl före som efter Nato-anslutningen målmedvetet fullfölja trepartsöverenskommelsen mellan Sverige, Turkiet och Finland. Deltagande i terroristorganisationer kommer att förbjudas,” vilket är ett krav från Turkiet för att inte hålla tillbaka sitt godkännande.
På flera håll i Finland växer frustrationen över att vara fjättrad vid Sverige i Natoanslutningen. Iltalehtis politiska redaktör Lauri Nurmi skrev nyligen att Finland måste kunna bli Natomedlem även utan Sverige. Men han väljer att bortse från att riksdagens breda stöd berodde på att Finland och Sverige sökte tillsammans. Regeringen står orubbligt fast vid att ansökan görs tillsammans.
På svenska regeringens webbplats finns visionen för Norden att läsa: ”Norden ska bli världens mest hållbara och integrerade region. Det är visionen för år 2030 som antogs av de nordiska statsministrarna den 20 augusti 2019. Sverige fortsätter att arbeta aktivt inom det nordiska samarbetet för ett mer hållbart, gränslöst och integrerat Norden. De nordiska länderna prioriterar nu gemensamt klimatfrågan högt. Vi står kollektivt bakom 1,5-gradersmålet och har enats om att de nordiska länderna ska bli koldioxidneutrala.”
Hur det nu blir med prioritering av klimatfrågan återstår att se. Miljödepartementet läggs ner och ersätts av klimat- och näringslivsdepartementet, där chefen inte kommer att vara klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) utan energi- och näringsminister Ebba Busch (KD).
I regeringsförklaringen påstod Ulf Kristersson helt felaktigt att Sverige är ”nästan” fossilfritt sedan decennier: ”Sverige mötte oljekrisen på 70-talet med en helt ny energipolitik, bröt kopplingen mellan tillväxt och ökande utsläpp, och blev en av världens första, nästan helt fossilfria industrinationer.”
Enligt Naturvårdsverket släpper Sverige ut växthusgaser motsvarande cirka 48 miljoner ton koldioxidekvivalenter per år. Riksdagens klimatmål är nollutsläpp senast 2045, men det går inte att nå med dagens utsläppstakt eller med de styrmedel som hittills planerats, enligt Naturvårdsverkets utvärdering.
Även om Ulf Kristersson politiskt sett står längre ifrån Sanna Marin (S) än vad hans socialdemokratiska företrädare gjorde, finns det inga skäl att betvivla att samarbetet dem emellan kommer att gå bra.
Dessutom är det inte helt otroligt att Finland efter valet den 2 april nästa år får en ny statsminister i form av Petteri Orpo från Samlingspartiet, vars politiska grundsyn ligger betydligt närmare Ulf Kristerssons. De två är dessutom gamla bekanta.
Petter Lobråten
tel: 26 633
