Den 11 december slogs talmansklubban i bordet och Katrin Sjögren (Lib) var på nytt vald till lantråd. En ny landskapsregering tillträdde och presenterade ett regeringsprogram som tog sikte på flera av Ålands mest svårlösta frågor – skärgårdstrafiken, kommunfrågan, den svaga ekonomin – på ett annat sätt än tidigare. På den här sidan fick det greppet beröm, men samtidigt konstaterades att antalet konkreta åtgärder, inte minst när det gäller ekonomin, var få i programmet.

En månad senare finns det fortfarande få svar på hur den nya landskapsregeringen vill verkställa sin politik. I Ålandstidningens intervjuserie med ministrarna konkretiseras förvisso hur infrastrukturminister Camilla Gunell (S) vill finansiera moderniseringen av skärgårdsflottan en aning.

I regeringsprogrammet gjordes en stor sak av att det hela skulle finansieras med så kallat särskilt anslag. Ganska snabbt backade dock regeringen från självklarheten i att anslagen skulle godkännas till att det kanske behövs andra, och snabbare, finansieringssätt.

”Jag tror inte vi klarar av våra investeringar utan lån även om vi får extra anslag från Finland. Vi kan inte vänta på besked om extra anslag, det kan ta två år av mandatperioden. Vi måste börja verkställa direkt. Men om vi får extra anslag kan vi göra investeringarna snabbare”, sade Camilla Gunell i sin intervju.

Gott så, men frågan är om hela regeringen är med på det tåget. Än så länge verkar ju ekonomi i detalj vara något som man inte talat speciellt mycket om.

Vid presskonferensen där regeringsprogrammet presenterades motade finansminister Mats Perämaa (Lib) Olle i grind och konstaterade att regeringspartierna inte hade bestämt hur de tuffa sparmål som programmet sätter upp – fyra miljoner per år – ska uppfyllas. En aning överraskande, får man säga, med tanke på att det beslutet kommer vara grundläggande för hur LR ska kunna reformera både skärgårdsflottor, kommunstrukturer, äldreomsorg och andra områden.

I intervjun med finansministern slog Mats Perämaa på ett mycket bra sätt fast att det kommer krävas prioriteringar av LR för att nå målen. ”Det skulle möjligen gå att hyvla lite grann under det första året men på sikt måste vi prioritera om och välja vad landskapsregeringen ska göra mindre av eller inte alls”, sade han. Ett lika nyktert som välkommet resonemang efter en mandatperiod där sparande och förändring sågs som något farligt.

Men fortfarande ekar budskapet om hur inbesparingarna ska utformas och vad som kan tvingas stryka på foten tomt.

De två tydligaste budskapen från den nya regeringen är alltså att det ska sparas, men också att skärgårdstrafiken i snabb och omfattande (fem stora och sju mindre fartyg ska införskaffas på tolv år) ska förnyas för stora pengar oavsett om extra pengar i form av anslag beviljas eller inte.

Lån är ju som bekant inte gratis, och den elektrifiering av skärgårdsflottan som LR vill göra – med allt rätt, ska sägas – kommer också att kosta en duktig slant i investeringar i elinfrastruktur kring hamnarna. Det blir med stor sannolikhet ytterligare en påfrestning på budgetens kostnadssida under ett antal år innan investeringarna betalar sig i form av sänkta driftskostnader. Om de alls gör det, vilket inte är självklart i en värld där elpriset tenderar att rusa vid sämsta tänkbara tillfälle.

Med viss oro kan man ana att lösningen på många av dessa svårlösta frågor ska komma med satsningen på storskalig vindkraft i Norrhavet. Och visst, det finns goda skäl att tro att den satsningen kommer att ge ett lika stort som välbehövligt tillskott i landskapets (och kommunernas) kassa.

Om den blir av.

Just detta är det som oroar mest när det gäller den åländska ekonomin. Det tycks som att väldigt många ägg läggs i en korg som ska flätas av intäkter från en satsning som kommunerna som berörs är ytterst skeptiska till. Lägg därtill Ålands enastående förmåga att lyckas sätta stora frågor i långbänk vilket riskerar att satsningen blir omsprungen av andra, så blir orosmolnen snabbt mörka.

Det hade känts tryggare om den nya regeringen hade en tydligare plan för hur man vill finansiera sin politik och hur nödvändiga inbesparingar ska göras redan innan man intog regeringskorridoren.

Den nya regeringen har suttit i en månad och gör det med ett vällovligt regeringsprogram i ryggen. Men om ett par månader har hundra dagar gått, och då bör visionerna ha konkretiserats långt mycket mer än de har i dag.