Som Ålandstidningen berättade i måndags tog det fyra timmar för Kerstin Kronqvist, pensionerad läkare och specialist i psykiatri, att få en psykotisk äldre kvinna intagen för vård. Hennes samtal kastades runt i timmar innan en ambulans anlände.
Det ska inte krävas en specialistutbildning i psykiatri, läkarlegitimation och ett tålamod av stål för att lyckas penetrera den åländska psykiatriska vårdens initiala avvisande och kringbollande av ansvaret.
Lika upprörande är det att ta del av Mariehamns äldreomsorgschef Evelina Grandell Rosenlunds frustrerade konstaterande att omsorgskedjan saknar en plats för människor med åldersbetingade psykiatriska problem. Personer vars demenssjukdomar och andra psykiska besvär gör dem oroliga och farliga för sig själva och sin omgivning. Hon beskriver situationen på en av stadens demensavdelningar som ”direkt farlig”, så till den grad att man tvingats ta in ett vaktbolag för att garantera den fysiska säkerheten. Ingen skugga över vaktbolagets personal som säkert är mycket professionell. Men det är snudd på skandalöst att det ska krävas vakter på avdelningen för att de boende och anställda ska känna sig trygga.
Sedan långtidsavdelningen på Grelsby och Gullåsen stängdes har Åland inget lämpligt boende för äldre personer med psykiatriska diagnoser som gör dem utåtagerande och aggressiva. Det är en fruktansvärt utsatt grupp och en oerhört krävande situation inte minst för deras anhöriga som i många fall tvingas ta ett stort ansvar för sina nära och kära.
Åland behöver en ny psykogeriatrisk avdelning som klarar av att ge de behövande ett värdigt och tryggt boende. I dag faller dessa människor mellan stolarna.
Den psykogeriatriska vården lyder under socialvårdslagstiftningen, som är kommunernas ansvar, medan personer under 65 år lyder under Kommunernas socialtjänst (KST).
Precis som social- och hälsovårdsminister Annette Holmberg-Jansson (MSÅ) konstaterar är Ålands sexton kommuner, Oasen, KST och ÅHS är för många aktörer. Allas ansvar blir ingens ansvar.
Det alldeles för vanliga och alldeles för åländska problemet är som så ofta annars bristande samverkan mellan de olika instanserna. Det är talande att de 75.000 euro som reserverats i landskapets budget, för att driva samverkansavtalen vidare – till exempel anställa någon för ett utvecklingsprojekt – än så länge inte lockat någon enda sökande.
Åland kan bättre än så här. Problemen kommer dessutom inte att minska utan tvärtom öka när befolkningen blir äldre.
För som Kerstin Kronqvist säger i lördagens artikel är det väldigt kortsiktigt att spara in på vård: ”Man tänker att det går, men vårdbehovet försvinner ingenstans. Det spiller över på anhöriga eller resten av samhället. Det blir otroligt mycket dyrare i slutänden att erbjuda hemvård dygnet runt, ambulansutryckningar och flyttar mellan avdelningar. Men det är siffror som är svåra att räkna ut. Om man satsade på rätt vård i rätt tid skulle det betala igen sig många gånger om”.
Petter Lobråten
