En marsdag förändrades allt. Världen stängdes ner. Beredskapslagarna trädde i kraft, och inget var längre som förut.
Vi satt hemma och scrollade oss genom oändliga nyhetsflöden, matade oss med kurvor, dödssiffror och experternas analyser. Vi lärde oss nya ord – lockdown, social distansering, superspridare. Vi anpassade oss. Stannade hemma vid minsta symptom, handlade mat för en vecka i taget, bunkrade toalettpapper som om det var guld.
Samhället drog i nödbromsen. Skolor stängdes. Gränser låstes. Restriktionerna strömmade in och arbetslösheten sköt i höjden. För vissa blev pandemin en tid av rädsla och ensamhet, för andra en ekonomisk katastrof.
Fem år har gått. Det känns som en overklig tid, nästan som en mardröm vi kollektivt försökt förtränga. Än finns inget fullständigt bokslut över pandemin och dess konsekvenser, men vissa lärdomar står redan klara – och för Ålands del är några av dem särskilt viktiga.
De nordiska länderna valde en strategi som byggde på tillit snarare än tvång. Medan Sydeuropa såg poliser patrullera gatorna och dela ut böter till dem som bröt mot utegångsförbuden, fick vi i Norden rekommendationer. Inga order, inga hot. Bara en uppmaning att använda vårt sunda förnuft. Och vi gjorde det. Vi höll ihop, vi lyssnade, vi tog ansvar.
Det fungerade. Samhällena klarade sig förhållandevis bra, ekonomin hölls i gång, och överdödligheten blev lägre än i många andra länder. Men vi betalade ett annat pris. Vi stängde inte bara våra gränser, vi stängde in oss själva. Finland låste dörren. Sverige stod på andra sidan och skakade på huvudet. Plötsligt var vi inte längre en gemenskap, utan ett lapptäcke av egna beslut, egna restriktioner, egna gränser. Norden, som alltid hyllat öppenhet och samarbete, föll isär i en samling isolerade öar där varje land tänkte på sig självt.
Kanske var det nödvändigt. Kanske var det oförlåtligt.
Det är en av de lärdomar vi kan ta med oss: en kris kräver samordning, inte isolering.
För Åland var pandemin inte bara en hälsokris – den satte också självstyrelsens roll och ansvar på prov. När beredskapslagarna trädde i kraft blev det snabbt tydligt att ansvarsgränserna var oklara. Vem styrde egentligen smittskyddsåtgärderna på Åland? Ålands hälso- och sjukvård (ÅHS) lyder under landskapet, men smittskyddslagen är rikslagstiftning – en konflikt som skapade juridiska gråzoner och praktiska hinder.
I vissa fall tog Helsingfors initiativ där landskapsregeringen ansåg att beslut borde ha fattats lokalt. Bristen på tydlig ansvarsfördelning försvårade krishanteringen och ledde till osäkerhet i en tid då snabba och samordnade åtgärder var avgörande.
Resultatet? Åland hamnade i kläm. Vissa beslut dröjde trots att de borde ha fattats omgående på plats. Andra gånger agerade Helsingfors ensidigt, utan att ta hänsyn till Ålands behov och självstyrelsens roll.
Frågan om smittskyddets behörighet är än i dag inte löst. Den tillfälliga övergångsbestämmelsen i smittskyddslagen fungerar som ett plåster på såret, men den löser inte det grundläggande problemet. Just nu pågår en totalreform av rikets smittskyddslagstiftning, där Åland har en representant i arbetet, men hur stort inflytande landskapet faktiskt får är fortfarande oklart.
Om en ny pandemi slår till i morgon riskerar vi att hamna i samma limbo igen – där juridiken är oklar, besluten dröjer och ansvaret bollas mellan Helsingfors och Mariehamn. Det är inte hållbart. Åland måste få en tydlig och fastställd roll i smittskyddslagstiftningen, så att vi kan agera snabbt, effektivt och utifrån våra egna förutsättningar när nästa kris kommer.
Linda Blix
tel: 26 637
