Prideveckan avslutades i helgen med en färgsprakande parad genom Mariehamn. Ålandstidningens fotograf Amir Karbalaei fångade stämningen i härliga bilder som förmedlade glädje, och de publicerades på sajten. Det länkades till bildspelet från Facebook, och inte långt därpå började glåporden ramla in. Ju senare lördagskvällen blev, desto mer fula och kränkande blev kommentarerna. Det enda alternativet var att stänga av kommentarsfältet för resten av kvällen och natten.
Pride är en manifestation för mänskliga rättigheter med fokus på hbtqia+-personer*. Varje år väcker denna period känslor. ”Varför ska de hålla på och visa upp sig?”, tycker somliga.
Tänker de på att det är heterovecka varje vecka året om? Det räcker med att gå på stan och räkna par som håller varandra i handen, eller slå på tv:n och räkna hur många par som visas, för att förstå att den heterosexuella normen är den dominerande.
För utomstående kan paraden se ut som ett jippo med maskerad och karneval. Men det är kulmen på en vecka av ofta allvarliga samtal, debatter och seminarier. Den avslutande paraden är en glädjefylld demonstration som gjuter stolthet i människor och visar det självklara, att alla har rätt att älska och vara den de vill.
Inför Pride skrev paradgeneralen Tage Lindfors en debattartikel i Ålandstidningen (den 19 augusti) som gick rakt in i hjärtat. Han berättade om en uppväxt med konstant mobbning som satte spår i självkänslan. För honom, och många andra som har upplevt en identitetskris på grund av en fördömande omgivning under tonåren, är pridefestivalen ett andrum.
”Tänk om någon hade ordnat en prideparad när jag drömde om Snusmumriken, tänk om någon i skolan berättat att det är ok att bli kär i en pojke, tänk om någon tröstat mig när Freddie sjöng 'The Show Must Go On', tänk om Regnbågsfyren funnits tidigare i mitt liv, tänk om jag hade haft samma insikt, samma friheter, samma möjligheter när jag växte upp, som de har som är unga och växer upp i dag? Snälla, inte för min skull, inte för er egen skull, utan för alla dem som ännu inte vågat ta det steg som tog mig 40 år att ta, kom med i paraden. Släng bort era fördomar och ställ upp för dem som behöver det, åtminstone en av årets 365 dagar”, skriver han.
Behövs verkligen Pride i dag, 2023?
Så länge de negativa attityderna finns kvar är svaret ja.
När regnbågspersoners villkor i det åländska samhället undersöktes 2019 framgick det att de är mer utsatta för otrygghet i vardagen än andra. Tre fjärdedelar uppgav att de hade upplevt diskriminering med anledning av sin hbtqia+-identitet. Kartläggningen visade tydligt förekommande våld och trakasserier till följd av av sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck. Som en konsekvens av utsattheten har många i gruppen en betydligt sämre hälsa än den övriga befolkningen.
De flesta vill gärna tro att utvecklingen för hbtqia+-personer går framåt, men sanningen är att den på många håll går bakåt. Intoleranta strömningar tar fäste och leder till inskränkningar i rättigheter. Putin leder ett korståg mot minoritetsgrupper, det gör också Italiens premiärminister Giorgia Meloni och i USA den republikanske presidentkandidaten Ron DeSantis.
Säkerhetsläget generellt har blivit värre på senare tid när det gäller hatbrott mot gruppen. Så sent som förra året sköt en man mot människor utanför gaybarer i Oslo, två män dog och 21 personer blev skadade. Det var Pride-festival när attacken hände.
Arbetet mot intolerans måste fortsätta, och sträcker sig bortom Pride. Men det är viktigt med yttringar för ett öppet och fritt samhälle, och paraden är ett tillfälle för alla som står upp för hbtqia+-personers rättigheter att visa sitt stöd.
*hbtqia+ är ett paraplybegrepp för homosexuella, bisexuella, transpersoner, personer med queera uttryck och identiteter och intersexpersoner.
Linda Blix
tel: 26 637
