Det femtonåriga avtalet om trafiken mellan Svinö och Mellanholm på Gripö i Föglö kommun har lett till en rättegång som avslöjar många trista sanningar om åländsk politik. Dessutom avslöjar soppan, för det är en soppa, den åländska politikens brister klart och tydligt.
Men mest av allt står det klart att det inte finns några vinnare i historien, oavsett hur domen utfaller till slut.
Den 2 september 2019, mindre än två månader före lagtingsvalet, tecknade landskapsregeringen (LR) ett avtal om trafiken mellan fasta Åland och Föglö. Avtalet var en så kallad totalentreprenad där entreprenören sköter allt och landskapet betalar för tjänsten. I avtalet, som sträckte sig över 15 år, 2022–2037, stipulerades att entreprenören skulle bygga en ny elhybridfärja enligt specifikationer som fanns i anbudshandlingarna.
Efter en fem månader lång upphandling vann ett konsortium bestående av åländska Ansgar och dess finländska delägare Finferries avtalet och det skrevs under. Men redan då hade röster höjts för att avtalet blivit både rejält dyrare än de beräkningar som framkommit tidigare, och för en tunnel som alternativ till färjtrafiken.
LR ansåg dock, vilket man hade fog för efter två omröstningar i lagtinget, att man hade fått en fullmakt för att slutföra avtalsskrivningen trots att oppositionen växte och det var kort tid kvar till valet.
Oppositionen nöjde sig inte, och efter en hel del taktikerande, dribblande och plötslig frånvaro, vann man en omröstning i slutet av september om att lagtinget skulle uppmana LR att häva avtalet.
Dagen före hade LR å andra sidan i både ett politisk skrivet pressmeddelande och i ett tjänstemannautlåtande varnat att detta kunde komma att kosta landskapet stora summor i skadestånd. LR valde också att strunta i uppmaningen, vilket Högsta förvaltningsdomstolen sedermera gav LR rätt i.
Ett par veckor senare vann Centern och Obunden samling, de två partier som tydligast motsatt sig färjan, valet. Men under regeringsbildningen vann avtalet sedermera laga kraft.
Den 10 december 2019 tillträdde landskapsregeringen under Veronica Thörnroos (C) och i regeringsprogrammet proklamerades att man skulle riva upp besluten om elhybridfärjan och de infrastrukturprojekt som hörde till. I stället ”avser” man att bygga en tunnel.
Den 19 december skickade LR ett brev till konsortiet, inte för att säga upp avtalet utan för att be om att få förhandla om tidpunkten för idrifttagandet. Man bestämde ett möte till den 10 januari.
Men när LR:s representanter kom till mötet var det inte för att förhandla tidpunkt, utan för att ta reda på vad som krävdes för att häva avtalet. Det hade man inte meddelat motparten i förväg. Konsortiet togs sålunda på sängen, och ett nytt möte bestämdes till den 16 januari.
Det ställdes dock in dagen före, och i stället beslöt LR att säga upp avtalet vid ett plenum den 21 januari.
Konsortiet valde senare att stämma LR på dels kostnader som uppstått i samband med uppsägningen, dels för utebliven vinst för avtalstiden. Sammanlagt är kravet på lite över tio miljoner euro.
Men dessförinnan erbjöd konsortiet en förlikning där man krävde åtta miljoner. Det valde, enligt Finferries vd Mats Rosin, LR att inte svara på.
Och där står vi nu, men två rederier som inte har någon trafik, ett landskap som kör samma färja och – enligt vad lagtingspolitikerna sagt i Ålandstidningens enkät i frågan – mycket långt till en Föglötunnel.
I går avslutades rättegången och ännu dröjer det veckor och förmodligen månader eller år, för målet lär landa i hovrätten, innan vi vet vem som juridiskt har rätt och hur mycket avtalshävandet kan kosta landskapet.
Men det finns också moraliska principer att applicera på politiska beslut. Och det är här de värsta felen begåtts.
Den förra landskapsregeringen visade en sällan skådad dålig fingertoppskänsla för tajming när man så kort före valet gick in för ett av landskapets allra största projekt någonsin. Visst, det fanns anbudstider som skulle hållas och optioner som kunde förfalla, men också stora oklarheter i om lagtinget och – framför allt – väljarna ville att projektet skulle genomföras.
Också den nuvarande landskapsregeringen har skött affären på ett sällan skådat uselt sätt. ”Förhandlingen”, uppsägningen, oviljan att förhandla om en förlikning – allt skadar landskapet som avtalspart och risken är överhängande att det kommer kosta ett landskap som redan går back flera miljoner.
Jonas Bladh
tel: 266 38
