Ålandsminister Anna-Maja Henriksson (SFP) presenterade i förra veckan den finländska regeringens Ålandsstrategi. Ett mycket lovvärt dokument. Men än återstår mycket arbete innan målen i strategin är uppnådda.
Foto: Tiina Varhee
Foto:

Bild

Regeringen har ett berg av problem att bestiga

Ålandsstrategin, dokumentet som Finlands regering tagit fram för att stärka kommunikationen och relationen med Åland, är ett mycket vällovligt initiativ. Men bara text och tanke är inte nog – haveriet med lagen om gränsbevakningen visar att det kommer krävas mycket jobb för att förverkliga strategin.

Förra torsdagen antog Finlands regering Ålandsstrategin. Ett dokument som radar upp områden som måste stärkas i syfte att samarbetet mellan staten och dess autonomi, Åland, ska bli enklare, rakare och mer respektfullt. Man talar bland annat om att öka kunskaperna om såväl Åland som självstyrelsen, att det ska finnas dedikerade ”Ålandstjänstemän” på varje ministerium i Helsingfors, att kunskaper i svenska språket ska vägas in när tjänstemän anställs, att fler tolkar ska anställas och att alla ministrar ska besöka landskapet minst en gång per mandatperiod.

Hade landskapsregeringen fått göra upp en önskelista hade många av dess boxar blivit avbockade med det dokument som Ålandsminister Anna-Maja Henriksson (SFP) presenterade.
Det är, kort sagt, ett väldigt bra dokument för Åland, för Finland och för ett bättre samarbete dem emellan.

Men det är ”bara” ett dokument, en viljeyttring. Låt vara en viljeyttring från en regering vilket betyder en del, men så länge inte viljeyttringen följs upp med resurser, tid och ansträngning blir det inte mer än bara ett dokument.

Dessvärre finns det väldigt mycket arbete att göra för att skapa det samarbete som den finländska regeringen vill se med sitt dokument.

Samma dag som Ålandsstrategin klubbades gick remisstiden för Inrikesministeriets förslag till tillägg i beredskapslagen ut. Lagen innehåller en hel del, men huvudpoängen är att stärka gränsbevakningens befogenheter på olika sätt för att möta eventuella hybridhot i samband med stora flyktingströmmar eller andra situationer vid gränsen.

I lagen vill Inrikesministeriet också ge myndigheten rätt att ta över mark (mot ersättning) som behövs för att uppfylla dess uppgifter, och här stöter det nya lagförslaget på problem visavi självstyrelselagen och den åländska jordförvärvsrätten.
Problemet är bara att lagförslaget, när det gick ut på remiss och fram, och förbi, remisstidens utgång bara, i sin helhet, funnits på finska. Därmed varken ska eller vill landskapsregeringen lämna ett remissvar.
Lätt uppgivet konstaterade vice lantrådet Harry Jansson (C) i Ålandstidningen att fallet på inte sätt är ett enstaka. ”Vi har en hel hög”, sade Jansson.

Fallet med lagen om gränsbevakningen är, som sagt, inte ensamt, och den sammantagna bilden är att den finländska regeringen har ett berg att bestiga innan Ålandsstrategin är uppfylld.

Språket är grunden, och oftast det som ställer till problem för landskapsregeringen när den ska ge utlåtanden över lagar som också ska gälla på Åland eller som på ett eller annat sätt berör självstyrelsen.
Gång på gång på gång har landskapsregeringen i sina, ofta korta, svar konstaterat att hela lagförslaget inte varit översatt, utan bara en sammanfattning. Så kan man inte bedriva seriös lagstiftning, och så ska inte relationen mellan de två regeringarna fungera. Det bestämdes för 100 år sedan.
Men det seklet har uppenbarligen inte varit nog tid (eller om det månne är att det är för lång tid och saker har fallit glömska) för att denna tydliga lagparagraf ska ha satt sig hos tjänstemän i Helsingfors.

Kunskapen om Åland och självstyrelsen är tydligt låg när självstyrelselagens mest grundläggande paragrafer inte efterlevs, av nonchalans eller okunskap. Varför det är så är svårt att säga, men kanske betyder inte autonomin lika mycket för hela statsapparaten som den gör för regeringen som betonar att man vill värna den åländska självstyrelsen.

Utbildningsbehovet, som Ålandsministern lyfte fram, är således fortsatt enormt.

Till sist är de upprepade incidenterna de senaste åren ett tydligt bevis på att kommunikationen mellan landskapet och de finländska ministerierna inte är tillräckligt bra. Med ett gott informationsutbyte hade inte denna, och många andra liknande, situationer uppstått. Då hade de speciella åländska förhållandena uppmärksammats tidigt i arbetet, och en lösning för exempelvis jordförvärvsrätten arbetats in i det nu aktuella lagförslaget redan från början.

Anna-Maja Henriksson och hennes kollegor i regeringen ska ha all kredd för att man tagit fram en Ålandsstrategi som tydligt visar på många av de problem som finns mellan Helsingfors och Åland. Men det är inte dokumentet som sådant som löser problemen.

Det är nu arbetet ska läggas ned, det är nu berget ska bestigas.

Jonas Bladh

Hittat fel i texten? Skriv till oss