Sjukkostnadsavdragets vara eller icke vara skulle kunnat bli en intressant fråga för det åländska parlamentet. Ett avdrag som funnits länge, avskaffats i Finland och vars hjälpande funktion för de svagaste i samhället kan diskuteras.
Det skulle kunna ha blivit en fråga där ideologi stöttes och blöttes. En fråga där olika former av stöd prövades i en intellektuell debatt. En fråga där landskapets ekonomiska situation lyftes över budgetbehandlingens mikrodetaljer.
I stället blev det det här.
En sörja, ett lågvattenmärke för den åländska politiken som redan har stora problem med sin trovärdighet inför väljarna. Det är inte utan att man undrar om våra folkvalda satsar på nya bottenrekord nästa gång förtroendet mäts. ”Om vi lägger ett riktigt konstigt förslag utan att förklara hur vi ska ersätta det, då borde väl rekordet vara vårt?”, kanske regeringsblocket tänkte. ”Om vi bara obstruerar, filibustrar och bordlägger en gång till, då jäklar borde vi hamna på minussiffror”, hoppades kanske oppositionen.
”Avgå alla” är en klassisk rubrik som ligger nära till hands.
Om vi tar det bit för bit så börjar vi med förslaget som landskapsregeringen (LR) lade fram. LR vill avskaffa sjukkostnadsavdraget. Man vill dock införa det man kallar ”kompensatoriska” (”kompenserande” var tydligen ett för lättbegripligt ord) åtgärder. Men de ska presenteras senare. Hur de ser ut råder det delade meningar om. Det kan bli riktade stöd, det kan bli sänkt högkostnadsskydd eller något annat.
Partierna i regeringsblocket tycks bara vara överens om att lita på varandra i att det blir något som ska kompensera avdragets försvinnande för svaga grupper. Men inte hur eller vad.
Det är rätt dålig politisk taktik om man nu faktiskt tänker kompensera konsekvenserna av sitt förslag. Det är bra om detta kommer som ett paket för parlamentet att ta ställning till. Det är förresten också bra om man utreder konsekvenserna av det förslag man lägger helt och hållet innan man lägger det. Så är inte fallet här.
Det är också oklart om regeringspartierna ser avskaffandet av sjukkostnadsavdraget som en inbesparing eller en omfördelning av resurser. Allt eftersom att debatten fördes till ett nytt plenum – det är hart när omöjligt att hålla redan på vad som sades vid vilken sammankomst – tycks tyngdpunkten skjutits mot det senare.
Då ter det sig märkligt att det är sådan brådska att genomföra reformen redan till årsskiftet. Om det inte handlar om att stärka budgeten 2025 så behöver ju inte förändringen träda i kraft samtidigt som skatteåret. Man kunde vänta tills dess att hela paketet ligger på bordet.
Regeringsblocket har misslyckats med hur man tagit sig an den här frågan. Å andra sidan har inte heller oppositionen gjort något försök att stämma i bäcken och göra sitt för att öka förtroendet för den åländska politiken. I stället har man bjudit på en sällan skådad cirkusshow med så många clownakter att man borde ta betalt för läktarplats.
Bordläggning på bordläggning (det man nobelt kallar ”att använda alla verktyg i verktygslådan”) har bara skjutit fram det oundvikliga i ett barnsligt försök att skjuta det oundvikliga – väljarna har nämligen givit regeringsblocket en övertygande majoritet – framåt så pass att det inte ska finnas tid för lagstiftningskontrollen. Också ett sätt att värna demokratin …
Än värre är den ton man tagit sig i kammaren. Anklagelser om att regeringsblocket spelar teater, att man röstar mot sin övertygelse och att om det bara var hemliga omröstningar så skulle allt se annorlunda ut. Rent nonsens, förstås. Att proklamera att den egna åsikten är sanningen och slå den i huvudet på andra är inte snyggt i vardagslivet, och än mindre i den lagstiftande församlingen.
Sjukkostnadsavdraget kommer att avskaffas, kanske kommer LR med förslag på de ”kompensatoriska” åtgärder som utlovats. Kanske inte. Hur som helst misslyckades LR med att bygga förtroende för sin politik och sitt sätt att leda.
Oppositionen misslyckades som sagt också de, för när man vädrade ett folkligt missnöje med ett indraget avdrag (inte särskilt oväntat, oavsett avdrag) kunde smakfullheten inte hålla populismhungern stången.
Efter alla dessa plenum, alla dessa timmar av illasmakande debatt är det inte utan att man vill citera filosofen Robinson-Erold:
”Skämmes, ta mig fan”.
Jonas Bladh
tel: 266 38
