Arvid Mörn anhöll 2012 om att få rubba den fasta fornlämningen på sin mark i Långbergsöda Saltvik. Det blev sedermera avslaget av landskapsregeringen och beslutet fastställdes sedermera av Högsta förvaltningsdomstolen.
Frågan stannar dock inte där och efter att ha blivit nekad ersättning för denna olägenhet har Arvid Mörn nu stämt landskapsregeringen på närmare 60.000 euro. En summa som han uppfattar motsvarar värdeminskningen på hans hus med anledning av att det står på en fast fornlämning.
Hur frågan avancerar är upp till domstolsväsendet och inblandade parter, men frågan är större än så. Frågan sträcker sig till hur långt det offentliga ska få gå gällande begränsningar av den privata äganderätten.
Landskapsregeringen meddelade i Ålandstidningen förra veckan att man ämnar se över fornminneslagen, men samtidigt poängterade kulturminister Annika Hambrudd (C) för tidningen att de flesta ser ett värde i bevarande av fornlämningar.
Det råder ingen tvekan om att det finns ett värde i det. Men det får inte råda någon som helst tvekan kring kompensation vid inskränkningar i den privata äganderätten.
Genom de olika begränsningarna exproprieras marken på ett eller annat sätt indirekt av det offentliga. Marken blir inte fullt funktionsduglig och den kan minska i värde. Rent principiellt är det således helt rätt att en ersättning utgår från det offentliga inom skälig tid. I synnerhet när marken redan idag nyttjas för det ändamål som innehavaren av fastigheten har för avsikt att fortsätta med.
Saken blir inte tydligare av att hanteringen av dylika ärenden ofta är tvetydig. Å ena sidan tillåts du göra vissa ingrepp på fastigheten, å andra sidan är det synnerligen svårt att förstå var gränserna för godkända ingrepp går.
Till syvende och sist handlar frågor liknande den i Långerbergsöda mycket om äganderätt. En rätt som är grundläggande i vårt västerländska samhälle. En rätt som ger ägare rätt att fritt förfoga över en bestämd fysisk sak.
Visst finns det genom lag även inskränkningar i äganderätten, men alla inskränkningar måste komma med ett ansvar och en djupare tanke kring hur den som blir utsatt av inskränkningar ska kompenseras. I synnerhet när det kommer till fornminnesskydd på befintlig fastighet.
För även om det är viktigt att se till att fornminnen skyddas får det inte gå ut över den enskilde. Därför måste landskapsregeringen ta ett ansvar och se på frågan i ett större perspektiv än enbart ur ett bevarandeperspektiv. Hur vi än vrider och vänder på det måste det finnas en utrymme för en morgondag – hur mycket vi än vill skydda det förgångna.
Vart det aktuella fallet tar vägen får den juridiska processen utvisa. Samtidigt är det viktigt att de åländska politikerna på allvar funderar på sin syn i frågan så att vi får en utveckling av fornminneslagen. En utveckling som tar hänsyn till såväl fornminnen som nu levande individer.
Daniel Dahlén
