Den 2 april väljer vi ny riksdag för de kommande fyra åren. Yles pinfärska partimätning visar att Samlingspartiet fortfarande är störst med ett stöd på 21,6 procent. Partiet backar emellertid med 1,4 procentenheter sedan den förra mätningen.
Socialdemokraterna (SDP) är näststörst med 19,1 procent av rösterna och har därmed förpassat Sannfinländarna till tredje plats. Sannfinländarna har tappat nästan en procentenhet och stöds i februarimätningen av 18,4 procent. Intressant är också att De gröna med ett stöd på 10,3 procent kört om Centern som stöds av 10,1 procent. Vänsterförbundet får ett stöd på 7,6 procent och Svenska folkpartiet 4,4 procent.
Nytt i årets valrörelse är att en del partier redan på förhand meddelat vilket parti de inte kan samarbeta med i en regering. De gröna, Vänsterförbundet och SDP har sagt att de inte kan samregera med Sannfinländarna. Svenska folkpartiet (SFP) har inte gjort det men ordförande Anna-Maja Henriksson har konstaterat att det är mycket osannolikt att SFP skulle sätta sig i samma regering som Sannfinländarna, värdegrunden och inställningen till svenska språket skiljer sig för mycket.
SDP:s ordförande, statsminister Sanna Marin, har beskrivit en del sannfinländska riksdagsledamöter som öppet rasistiska utgående från dessa personer uttalanden och skriverier. Samlingspartiets ordförande Petteri Orpo har däremot inte uteslutit att hans parti kan bilda regering med Sannfinländarna.
Sannfinländarna spelar ett högt spel i och med sitt färska invandringspolitiska program. Det är så strikt att det mycket väl kan innebära att inget annat parti vill samarbeta. Sannfinländarna vill begränsa asylrätten till flyktingar inom Europa, andra asylsökande ska skickas direkt till flyktingläger utanför Europa. Systemet med kvotflyktingar ska avskaffas, kriterierna för familjeåterförening skärpas och behovet av arbetskraftsinvandring avfärdar partiet som en bluff. Dessutom vill Sannfinländarna att Finland lämnar EU och pausar klimatåtgärderna.
Frågan är om till exempel Samlingspartiet, som väntas bli störst i valet och därmed få bilda regering, kan samarbeta med ett parti med sådana målsättningar. Kan ett parti som vill att Finland lämnar EU, och som därmed spelar Vladimir Putin rakt i händerna, sitta i en regering ledd av Petteri Orpo? Putins våta dröm är ju ett sargat och försvagat EU.
En annan möjlighet är att Sannfinländarna räknar med att det finns så många väljare som delar deras åsikter att partiet, genom att göra åsikterna glasklara, blir största parti eller åtminstone så stort att inget annat parti kan negligera dem i regeringsbildningen. För svenska språket och för Åland skulle detta inte vara goda nyheter.
Trots att tre partier meddelat att de inte kan regera med Sannfinländarna innebär det ändå inte att Finland har övergått till blockpolitik. Flera olika regeringskonstellationer är fortfarande möjliga, bland dem en blåröd med Samlingspartiet och SDP, sannolikt kompletterad med ett eller flera mindre partier, konstaterar professor Åsa von Schoultz i Hufvudstadsbladet (16.2 2023).
Hon säger att den finländska modellen, utan block, är bra eftersom den är flexibel och gör olika regeringsbildningar möjliga. Men att partierna positionerar sig före valet är till fördel för väljarna eftersom det blir tydligare vilken politik olika konstellationer vill föra. Väljaren lägger då sin röst på en kandidat i det sannolika regeringsblock som står väljaren närmast.
Också på Åland rör det på sig inför riksdagsvalet. Sittande ledamoten Mats Löfström, som skött sig utmärkt, ställer upp för omval och det är ingen högoddsare att påstå att han blir återvald. På samma lista som Löfström, som representerar Centern, återfinns åtminstone en liberal och en moderat. Socialdemokraterna och Hållbart initiativ ställer också upp. På så sätt får vi ett ”riktigt” val. Riksdagsvalet är samtidigt ett sätt för partierna att föra fram och profilera politiker som kan återkomma i höstens lagtingsval.
Kerstin Österman
nyheteralandstidningen.ax
tel: 26 026
