Att Jörgen Strand (MSÅ) inte har varit nöjd med den ekonomiska politik som den landskapsregering hans eget parti ingår i har fört är ingen hemlighet. I och med finans- och näringsutskottet behandling av den andra tilläggsbudgeten tog tålamodet uppenbarligen slut.
”Jag står inte bakom finansministern, jag har inget förtroende för honom. Jag har suttit tyst i flera år och varit ett stödhjul åt Centern, vilket jag inte har för avsikt att vara mer. Mitt förtroende för finansminister Roger Höglund (C) och delvis också lantrådet Veronica Törnroos (C) är slut. Jag står inte bakom den här budgeten och den politik som förs”, säger Strand i gårdagens Ålandstidningen.
Starka ord, men också ord som på ett sätt sammanfattar Veronica Thörnroos regeringsbygge.
Att Jörgen Strand går sin egen väg och inte tar speciellt stor hänsyn till hur hans parti förhandlar med de andra partierna har varit tydligt för alla som följt åländsk politik under mandatperioden. Han har ofta avstått Moderaternas gruppmöten i lagtinget, och inte sällan markerat mot den förda politiken i lagtingsdebatterna.
Uppenbarligen fick tilläggsbudgeten och behandlingen i utskottet flera bägare att rinna över.
Strands, i och med att han förklarar att han inte har förtroende för regeringsbildaren och finansministern.
Och Moderaternas, som nu bryter samarbetet med Jörgen Strand. I praktiken har samarbetet inte funnits eftersom Strand inte deltagit i partiets arbete, men nu blir han att betrakta som politisk vilde.
En intressant aspekt i det hela är att Jörgen Strand var partiets tredje starkaste kandidat i valet 2019. Han fick 257 röster vilket är 77 fler än partiordförande Wille Valve som nu är den som avslutar samarbetet, och 49 röster fler än socialminister tillika tidigare partiordförande Annette Holmberg-Jansson.
Men det faktum att Jörgen Strand så tydligt tar avstånd från landskapsregeringen (LR) och dess två tyngsta poster, lantråd och finansminister, kan öppna dörren för andra kritiker i regeringsleden att göra detsamma.
Kritiken mot hur Veronica Thörnroos och hennes ministrar skött arbetet har under stundom varit både hård och bred. Dålig kommunikation, sent inslängda budgetposter som lagtingsgrupperna inte hunnit ta ställning till, förslag som inte förankrats och uteblivna reformer för att sänka budgetunderskottet är några av de punkter som förts fram som tillkortakommanden för LR.
Med våren som måttstock tycks inte problemen lösts, trots lantrådets upprepade löften om att kommunikationen ska förbättras.
Det kan tyckas vara både uppfriskande och ett sundhetstecken att en ledamot i regeringsblocket tar bladet från munnen och följer sin övertygelse, och det är en korrekt poäng.
Men det är också oroväckande med tanke på vad det signalerar: Att Åland har ett överstort regeringsunderlag som i stora frågor inte tycks vara förmöget att hitta en samsyn.
Nu förlorar man ett mandat i det underlaget – är det nog för att få ordning på torpet?
Jonas Bladh
