Enligt en populär faktoid tar det 10.000 timmars övning att bli riktigt bra på något. Det exakta antalet timmar kan naturligtvis diskuteras, poängen är att det krävs många många timmars envis övning för att ta sig förbi medelmåttighet.
Förutom att det är välgörande för självkänslan att känna sig bra på något man tycker om att göra, är det dessutom utvecklande och värdefullt inför resten av livets alla utmaningar, att lära sig acceptera att en del saker kräver både tid och arbete att lära sig.
Därför är det så värdefullt att vi tillsammans erbjuder våra barn och unga ett smörgåsbord av olika sorters fritidsaktiviteter att pröva på. Vare sig det handlar om att spela fotboll eller fiol, dansa jazzdans eller knyta scoutknopar. Förutom glädjen som själva aktiviteten skänker erbjuds barnet dessutom nya sociala sammanhang, lär sig umgås och samarbeta med olika sorters människor och får nya vänner.
Först är det föräldrarna som styr över aktivitetsvalen, oftast i linje med deras egna intressen. Man hoppas ju att barnen ska tycka om det man själv gillar, samtidigt som man får se upp så att man inte projicerar en egen oförlöst längtan om utebliven framgång på sin arvinge.
Ju äldre barnet blir desto större inflytande får kompisarna över intressena. Många unga har sitt huvudsakliga sociala liv inom laget, föreningen eller organisationen. Att vara en av få som inte spelar i laget kan få stora konsekvenser för kompisutbudet.
Men för majoriteten är trots allt de organiserade fritidsaktiviteterna ett komplement till resten av alla sysselsättningar som fyller ett ung liv; som skolan, kompishäng och inte minst familjelivet.
Bredden måste utgöra grunden. Alla ska vara välkomna.
Men – samtidigt måste de talanger som vill och har förutsättningarna att satsa mer seriöst på sitt intresse få möjligheten att satsa extra från relativt unga år. Att tvingas hålla igen och inte få utforska hela sin potential är lika frustrerande som att bli upplyst om att man inte platsar.
Idrott bygger på tävlande, precis som den som vill spela sitt instrument på avancerad nivå kommer att behöva konkurrera med många andra talangfulla musiker om en plats på scenen.
Konkurrens är inte farligt utan sporrar och driver oss att anstränga oss hårdare. Det är inte konstigt att den som tränar hårdast får spela flest matcher eller sitta längst fram i orkestern.
Den svåra frågan är hur man låter dessa två olika inställningar blomma inom samma förening.
Barn- och ungdomsledare kommer ofta från den tyvärr krympande, men ack så beundransvärda och värdefulla gruppen engagerade föräldrar, som satsar sin fritid på hålla i gång föreningslivet för allas våra barn. De har ingen lätt uppgift i att hantera alla olika grader av talang och intresse inom en stor barngrupp. Det krävs lika mycket pedagogisk och psykologisk fingertoppskänsla, som kunskap om aktiviteten i fråga. Det är livsviktigt att den omhändertagande diskussionen hålls levande inom föreningslivet.
Att det finns tolvåringar som går till träningen eller övningen med en klump i magen och sedan lämnar träningen eller övningen modstulen är faktiskt ett svek från en vuxenvärld som misslyckats med uppdraget. Fritidsaktiviteternas huvudsyfte är att skänka glädje och välbefinnande, inte att på sovjetiskt manér fostra OS-medaljörer eller symfoniorkestersolister.
Petter Lobråten
tel: 26 633
