Turerna kring badhuset Mariebad har varit många, krångliga, kostsamma och fulla av konflikter. När badhuset överfördes från kultur- och fritidssektorn till infrastruktursektorn inleddes ett bråk som skakat staden i sex år men – förhoppningsvis – lades till handlingarna i och med tisdagens möte.
Något år efter att ansvaret för driften av Mariebad fördes från en del av stadens förvaltning till en annan visade det sig att badhuset led av stora brister. Och det är från och med den punkten som historiebeskrivningarna skiljer sig, tonläget höjts och pengarna börjat rulla.
Om vi tar det hela mycket kort, så stod de som byggde badhuset på den ena sidan. En grupp åländska entreprenörer och den som politiskt axlade ledartröjan för projektet, Roger Jansson (MSÅ). På den andra sidan har tjänstemän vid infrastruktursektorn funnits.
Den förra gruppen hävdar att underhållet och skötseln efter överförandet är det som orsakat problemen med badhuset, den senare hävdar att badhuset var undermåligt byggt från början.
För att komma till rätta med problemen behövde staden anlita expertis. I förvaltning och infrastrukturnämnd slogs fast att den skulle upphandlas. Så gjordes från en svensk firma, och trots att upphandlingen överskred stadens egen gräns för när en upphandling ska konkurrensutsättas gjordes det genom en direkt upphandling.
Den svenske konsulten vill sedan ha ytterligare betalt för att slutföra sin projektering av renoveringen. Totalnotan skulle då hamna över gränsvärdet för när EU kräver en offentlig upphandling som ligger på 221.000 euro. Det godkändes till slut av fullmäktige.
Upphandlingarna har sedan kritiserats hårt av stadens revisorer. Om vi tar ett litet hopp framåt i tiden så landar vi i stadshuset i tisdags. Infrastrukturnämnden hade då sänt ett ärende för kännedom, och det handlade om att man nu stängde ”affären Mariebad” för att se framåt. Renoveringen ska nu göras i etapper.
Gott och väl så – men inte riktigt. Roger Jansson och Barbro Sundback (S), ordförande för kultur- och fritidsnämnden när härvan inleddes, ville inte låta sig nöjas med detta. I stället ville de en sista gång markera att detta var tjänstemännen på infrastruktursektorns fel.
I en kläm framhöll de vikten av att politikerna ska kunna utkräva tjänstemannaansvar enligt lagen. Men de gick båda också till mycket hårt angrepp på infrastruktursektorns tjänstemän, och dess chef Kai Söderlund i synnerhet. Anklagelsernas crescendo kom i och med att Roger Jansson anklagade förvaltningen för att ha spridit ”desinformation” och därmed förlett både infrastrukturnämnden, stadsstyrelsen och fullmäktige. Ett mycket allvarligt brott.
Det är rimligt att kunna utkräva tjänsteansvar av en tjänsteman. Om politiker anser att en tjänsteman inte, exempelvis, berättat allt eller medvetet undanhållit viktig information, eller för all del upphandlat saker utanför regelverket, då bör man anmäla detta och få det prövat.
Men man ska göra det i tid, när det misstänkta brottet är färskt.
Inte när massor av tid gått, när alla lagt affären bakom sig.
Att i det läget ge sig på en eller två enskilda tjänstemän, som inte kan försvara sin heder och ära på plats och ställe, liknar mest en vendetta.
Det ger ingen snygg bild av politiken i Mariehamn och två så dominerande, rutinerade och respekterade politiker som Barbro Sundback och Roger Jansson borde kunna bättre.
Det finns också ett moraliska ansvar att ta, även när man känner sig förledd, för personal, stad och anseende.
Jonas Bladh
tel: 266 38
