Vid det här laget känner alla till kritiken mot världsmästerskapet i fotboll 2022. Strålkastarljuset mot värdlandet Qatar har alltsedan ett korrupt Fifa tilldelade landet värdskapet 2010 blivit starkare. Ingen är numera ovetande om bristen på mänskliga rättigheter i Qatar – och om de tusentals migrantarbetare som fått sätta livet till i byggandet av VM-arenorna och annan infrastruktur.

Med bara lite drygt ett dygn till avspark i premiärmatchen mellan Qatar och Ecuador är det naturligt att känna avsmak – både som människa och som fotbollsälskare.

Det är många som frågat sig hur vi över huvud taget hamnat här. Svaret på den frågan är ganska enkelt: Pengar.

I en värld där pengar är allt kommer den mekanism som gjorde att Qatar över huvud taget fick VM alltid att kunna gro. Och det är samma mekanism som gör att sponsorer, annonsörer och tv-bolag klistrar sina namn på mästerskapet trots all kritik.

Korruptionen ger de skumma staterna mästerskap – och sedan är de ekonomiska incitamenten för starka för att de som faktiskt kan göra någon skillnad inte ska göra det. Den makt vi konsumenter besitter är tyvärr på kort sikt många gånger för liten.

Det är så det är. Och frågan är om något bättre ens är möjligt med de strukturer vi lever med i dag. Åtminstone vad gäller det senare.

Europeiska länder har länge handlat med arabvärlden och under 2000-talet har särskilt Dubai i Förenade Arabemiraten blivit ett populärt turistmål. Inte heller inom sporten är regionens framfart något nytt fenomen. Trenden är tydlig. Under de senaste decenniet har allt ifrån tennisens ATP till golfens PGA och motorsportens FIA förlagt tävlingar i Qatar eller något av emiratets grannländer.

2015 anordnade Qatar VM i handboll, 2019 VM i friidrott och samma år, samt året därpå, världsmästerskapet i fotboll för klubblag – innan Förenade Arabemiraten tog över värdskapet 2021.

För att bara nämna några av många exempel. Och då har vi ännu inte nämnt länder som Kina, som var värdland för OS 2008 och vinter-OS 2022, och Ryssland som arrangerade vinter-OS 2014 och fotbolls-VM senast det begav sig 2018 – samt som skulle stått värd för Champions League-finalen 2022 ända tills Uefa backade efter invasionen av Ukraina.

Röster har förstås höjts i samband med ovanstående arrangemang, men aldrig i lika stor omfattning som inför fotbolls-VM i Qatar. Ett VM har förstås större publik än en ATP-täving i Doha, men Rysslands VM och Kinas vinter-OS kan absolut nämnas i samma mening.

Men trots att både Kina och Ryssland är diktaturer med bristande respekt för mänskliga rättigheter har de i jämförelse med Qatar undkommit större kritikstormar.

Egentligen spelar det ingen roll. Fel är fel, men man kan ändå fråga sig varför det är på det viset. Att Qatars värdskap delvis stod i centrum för hela Fifa-skandalen 2015 är säkert en delförklaring som gjort att landet ytterligare hamnat i blickfånget.

Samtidigt har hela frågan om Qatar lätt blivit till populism där många öppna dörrar slås in, som författaren och sportjournalisten Olof Lundh konstaterar i sin bok ”Templet i Öknen”.

Vissa pratar om bojkotten som självklar, men var drar man gränsen? Kan vi titta på Qatar-ägda PSG i Champions League eller Saudiarabien-ägda Newcastle i Premier League? Var det tidigare okej att titta på Arsenal och Shalke 04 som fram tills för några år sedan sponsrades av Emirates respektive Gazprom?

Kan vi handla på Ikea, köra Volvo eller klä oss i H&M med tanke på att företagen gör affärer i Qatar och andra länder med bristande mänskliga rättigheter? Kan vi tanka bilen? Och kan en finsk eller en svensk medborgare ens med gott samvete ta del av den nordiska välfärden som delvis, om än till liten del, är finansierad av handel med länder som Ryssland och Saudiarabien?

Det blir lätt dubbelmoral även fast det förstås finns grader i helvetet. Vill man finns det åtminstone moraliska dilemman att hitta nästan överallt. Antagligen så nära som någonstans i ens eget hem, alternativt på hyllan i någon närliggande butik.

Ovanstående är inte ett försök att förminska problemet, utan att belysa en fråga som är betydligt bredare och mer komplicerad än bara ja eller nej till att spela eller titta på VM i Qatar.

Vi kan alla enas om att ett världsmästerskap i Qatar är dåligt. Till och med bedrövligt. Det var det när friidrotts-VM gick 2019 och det är det nu.

Cred till dem som bojkottar – men ingen skam på den som tittar. Undertecknad kommer troligtvis själv att göra det, om än med betydligt mindre entusiasm än vad som annars hade varit fallet. Bilderna på inköpta fans som redan börjat kablas ut är både motbjudande och skrattretande. Som så mycket annat. Men i slutändan är det viktiga att vi pratar om det och tar del av också rapporteringen och berättelserna från allt det som händer utanför fotbollsplanen. Konsumentmakten är inte obetydlig och genom att öka medvetandet kan vi på sikt få till förändring.

Det är kanske till och med så att vi redan fått det. Strålkastarljuset på Qatars VM-arrangemang har gjort allt vad som heter sportswashing och korruption inom sporten mer aktuell än någonsin, och i dag känns det helt uteslutet att ett land som Qatar, Ryssland eller Kina skulle tilldelas värdskapet i ett stort mästerskap.

Men vem vet. Folk glömmer snabbt – och money talks.

Kevin Eriksson