Jag har i flera år funderat på att köpa en röd skinnjacka. Inte någon vinröd, diskret historia som man kan gömma sig i en grå vinterdag, utan en riktigt jäkla knallröd som lyser i ögonen på folk och inte skäms för sig. En som kan göra att vissa ryggar tillbaka och tycker jag är rent osmaklig. Någon skulle rynka på näsan och tänka att en kvinna som närmar sig femtio nog borde hålla sig till svart, eller på sin höjd något oxblodsfärgat. Har hon en ålderskris? Någon skulle till och med tycka att det såg lite … slampigt ut. Billigt rentav.

Men jag skulle älska den!

Jag skulle bli på bra humör bara jag såg den hänga på galgen i hallen. Och jag skulle tycka att den var perfekt till alla mina jeans. Den skulle vara bekväm och följsam och bara bli snyggare med åren.

Men av någon anledning blir det ändå inte av – trots att jag med jämna mellanrum letar mer eller mindre aktivt. Det är ju inte bara färgen som ska vara rätt, utan också modellen. Och sen – och här är kruxet – tänker jag att jag kanske kommer att tröttna på den ändå.

Om jag var en person som tokshoppade kläder och tyckte att det var okej att de håller en säsong eller max två, skulle jag förmodligen ha köpt en billig röd skinnjacka för länge sen. Men för mig är livslängden på ett plagg åtminstone fem år. Åtminstone! I min garderob finns plagg som uppnått en tvåsiffrig livsålder – och som jag gladeligen använder fortfarande. Inte för att jag är för snål för att köpa nytt, utan för att jag faktiskt gillar dem. Och såklart för att de fortfarande håller färg och form.

Röd har alltid varit min favoritfärg. Men antalet röda plagg i min garderob är få. Precis som alla andra hemfaller jag ofta åt mer neutrala färger.

Så skulle det inte liva upp med en röd jacka?

Jag tänker fortfarande på den chockrosa kappa som gick runt på stan för några år sedan. Fantastiskt fin! Bäraren stack verkligen ut – och med den äran.

Jag tror banne mig att jag fortsätter leta.