Höga räntor, mat- och elpriser – ekonomiska påfrestningar drabbar många hushåll hårt för närvarande. Den höga inflationen leder till minskad reallön, det vill säga vad lönen faktiskt räcker till. De flesta kan dock inte räkna med betydande löneökningar, eftersom det anses kunna förvärra inflationen och krisen ytterligare.
Många låginkomsttagare lever med kniven mot strupen för att få sin ekonomi att gå ihop. Enligt frivilligorganisationerna var hjälpbehovet inför julen rekordstort (ÅT den 18/12).
Åland står inför sparåtgärder och förvaltningarna tvingas göra tuffa prioriteringar, till exempel inom hälso- och sjukvården. ÅHS måste spara ytterligare en miljon euro i år, efter att ha klarat av flera års stora besparingar.
Beslutet att kraftigt höja ministrarnas arvoden kommer vid en högst ogynnsam tidpunkt och har väckt stor folklig irritation. Det är inte konstigt att människor är upprörda.
Det finns visst fog för att politiker bör ha höga ersättningar.
Utan en bra löneutveckling minskar dragningskraften till yrket, och den redan stora utmaningen att rekrytera nya ambitiösa politiker riskerar att bli ännu svårare. If you pay peanuts you get monkeys, för att använda ett krasst uttryck.
Efter justeringen i december har en minister i Ålands landskapsregering (LR) en månatlig ersättning på minst 9.065 euro. Det är mycket pengar, men i jämförelse med högt avlönade näringslivstoppar är det blygsamt. Det är viktigt att komma ihåg att ministrarna har ett viktigt och komplicerat uppdrag, och i motsats till sina kollegor i exempelvis Helsingfors har de inga politiskt sakkunniga till stöd. Deras roll inkluderar även att granskas och utsättas för kritik i offentligheten.
Bakgrunden handlar om att arvodeskommissionen höjde arvodena i lagtinget kraftigt för fyra år sedan, men den förrförra regeringen valde att inte ändra ministrarnas arvoden. Nu är regelverket ändrat så att kommissionen också justerar LR:s arvoden, och det är naturligt att återställa skillnaderna.
Framöver kan man hoppas på en annan hantering av arvodesjusteringar så att de sker mer löpande, och i procent inte överstiger vad offentliganställda får. Så här iögonfallande höjningar riskerar tyvärr att göda ett politikerförakt.
Politiker bestämmer inte själv sina löner, men de har möjlighet att göra val kring hur de disponerar dem.
Att vara villig att sänka sin lön är en viktig signal som brukar uppskattas av medborgarna. Det visar handlingskraft och markerar en vilja att stärka förtroendet bland medborgare.
Det finns många exempel på ledare som har valt att avstå delar av sin höga, skattefinansierade lön för att kunna stödja landet under ekonomiska kriser, som till exempel presidenterna Sauli Niinistö och Martti Ahtisaari.
Att frysa löneökningar under en pågående kris är rimligt. Politikerna bör följa löneutvecklingen, men av trovärdighetsskäl bör de också vara beredda att anpassa sig till sämre tider.
Linda Blix
tel: 26 637
