På andra dagen av den ryska invasionen av Ukraina, samtidigt som Putins vagnar rullar allt närmare presidentpalatsen i Kiev, kommer två uttalanden som oroar. Två uttalanden som mellan raderna uttalar hot om nya, kommande konflikter.
För någonstans måste ju Vladimir Putins olagliga aggression mot grannlandet leda. I bästa fall blir det som Hufvudstadsbladets och Dagens Nyheters skickliga Rysslandskorrespondent Anna-Lena Laurén spår, att Putin kommer att falla på grund av invasionen.
I värsta fall, spår andra, kan det leda till nya konflikter.
Samtidigt som striderna rasar i norra Kiev rapporterar brittiska BBC att den ryska utrikesministern Sergej Lavrov har hållit presskonferens. Under den upprepade han att målet för Ryssland är att ”demilitarisera” Ukraina. Han låter också förstå att man inte kan anse att Ukraina är en demokrati utan styrs av ”nazister”. Knappast tunga ord från ett land som knappast kan ses som demokratins främsta juvel.
Men det är avslutningen av BBC:s rapport som oroar mest. I den konstaterar man att Lavror motiverar invasionen med hur Ukraina behandlat ryskspråkiga i landet.
Det är inte första gången ryska företrädare säger det, både i den här konflikten och i tidigare, som invasionen i Georgien 2008 eller annekteringen av Krim 2014 har motiverats med just detta tidigare, att man är ”tvingade” att försvara sina landsmän.
Det verkligt stora problemet är att den motiveringen går att använda på många fler platser, inte minst i Baltikum. Och i tider då Vladimir Putin tycks mer oförutsägbar än någonsin är det inte att ta lätt på.
Det andra BBC-telegrammet som oroar kommer från Peking. Kinas regering vägrar fortfarande tala om en invasion. I stället sade den kinesiska regeringens talesperson, Wang Wenbin, att landet respekterar varje lands integritet, men att man också förstår ”Rysslands legitima oro över säkerhetsaspekter”.
Anledningen till att Kina dansar runt frågan utan att fördöma, snarare uttrycka förståelse för, den ryska invasionen är Kinas egen ”Ukraina-situation”. Den årtionden långa konflikten om Taiwan har det senaste halvåret hårdnat betydligt, och i höstas gick den amerikanske presidenten Joe Biden ut och sade att om Kina anfaller Taiwan kommer USA att försvara ön.
Kina å sin sida ser Taiwan som en naturlig del av Kina, och håller alla dörrar öppna för en ”lösning” där Taiwan införlivas med Fastlandskina. Om man inte fördömer den ryska invasionen kan man använda den som exempel på varför man själv kan agera på samma sätt.
Problemet med båda dessa exempel är att de ofrånkomligen leder till en konfrontation mellan Ryssland och/eller Kina och Nato. Det är den stora farhågan, men också den stora skillnaden med dagens Ukrainakonflikt. Många har de senaste dagarna frågat sig varför Nato inte hjälper Ukraina militärt. Det enkla svaret är att man inte måste, och då vill man inte ta risken att det utlöser en ännu större konflikt.
När Vladimir Putin i sitt ”invasionstal” hotade omvärlden att lägga sig i med att den som gör det kommer att ”möta konsekvenser större än någon av er mött i historien”, var det första gången en världsledare mer eller mindre öppet hotade med kärnvapen. Om, som bland annat den brittiske försvarsministern Ben Wallace sagt, Putin mist förståndet vill knappast Nato utmana den ryske diktatorn om man inte absolut behöver.
Och det behöver man först när ett Natoland attackeras.
Det finns, tyvärr, gott om mörka scenarion att rita upp utifrån veckans bistra utveckling. Men kanske får vi trots allt hoppas att Anna-Lena Laurén får rätt, att det här är Putins sista insats som rysk ledare. För varje rysk soldat som kommer hem i en likkista kommer opinionen mot diktatorn att växa. För varje sanktion som införs blir det fler i Putins närhet som förlorar sin förmögenhet. Och som för alla despoter kommer det största hotet från de egna leden.
Frågan är bara hur stort lidandet måste bli innan vansinnet får ett slut.
Jonas Bladh
tel: 266 38
