Det är inte sällan vi från åländsk sida gnäller över hur lite förståelse och/eller kunskap man från finskt håll visar för den åländska självstyrelsen. Men hur ser det ut om vi tittar i spegeln? Vågar Åland satsa på det som är grunden för hela vårt samhälle? Hur bra är Åland på att ta vara på självstyrelsen?
Om de senaste tio åren av diskussioner, debatter och förhandlingar om en ny, reviderad självstyrelselag lärt oss något alls, torde det vara att ingen kommer att ta hand om självstyrelsen om vi inte gör det själva. Finland har inte visat något intresse av att utveckla den, signatärmakterna (läs: i första hand Sverige) kommer inte att göra det.
Vi måste göra det själva.
Det bästa sättet att skapa bästa möjliga utgångsläge för en modern, pigg och framåtsyftande självstyrelse är att se till att dess institutioner fungerar väl. Den här sidan berörde lagtingets utskott för en dryg vecka sedan, och har flera gånger talat om vikten av att förändra lagtingets arbetsordning.
Men hur lagtinget arbetar hänger i mångt och mycket på vad man får att arbeta med från landskapsregeringen (LR). För att lagtinget ska fungera optimalt bör LR förse lagtinget med en någorlunda jämn och strid ström av nya lagförslag och initiativ.
Det är här skon klämmer. Landskapsförvaltningen inte perfekt dimensionerad för dagens verklighet. Finansavdelningen är ansträngd, hos lagberedningen ligger en rad lag-pm som väntar på att förvandlas till lagstiftning.
Men framför allt är den politiska delen av självstyrelsen eftersatt. Gravt eftersatt.
Har du träffat en minister de senaste åren? Verkade hen pigg? Nej, kunde tänka mig det.
Ministrarna i den åländska landskapsregeringen har flera roller. Dels ska de göra allt det en minister ska göra i form av representation, visionärt arbete och förhandlingar. Dessutom blir de en form av hybridtjänstemän som leder arbetet i förvaltningen. Och som kronan på verket är de också föredragande i lagtinget. De är dessutom betydligt färre än ministrarna i exempelvis Sverige och Finland.
Till skillnad från sina finska och svenska kollegor har de dock en gigantisk nackdel – Åland har inga politiskt tillsatta tjänstemän. Åländska ministrar har alltså inte några partikollegor som hjälper dem att formulera de politiska tankarna och visionerna.
Om vi tittar på svenska och finska ministrar har de statssekreterare, sakkunniga och presstalespersoner som alla är politiskt utnämnda.
Att vara minister i en landskapsregering innebär att du behöver vara påläst på nästan lika många områden som andra ministrar (inte minst beroende på EU:s allt mer omfattande lagstiftning), du ska formulera politiken på ditt område, se till att lagar skrivs och både följer den politiska visionen och håller juridiskt, svara på medias frågor, föredra nya lagar och förklara saker i budgetdebatter inför lagtinget. Och det är förutom det ansvar du har för ditt eget parti och inför de egna väljarna.
Det är, kort sagt, ett kamikazeuppdrag. Att inte fler ministrar går i väggen är ett mysterium.
Hur ska då detta problem lösas? Genom att Åland vågar satsa på sin egen självstyrelse, och framför allt då den politiska delen av detsamma. Om man förväntar sig att Åland ska ha en professionellt fungerande landskapsregering måste också ministrarna få förutsättningar för att vara just detta.
En politiskt tillsatt tjänsteman, en assistent eller ”statssekreterare” eller vad man nu väljer att kalla det, per minister vore en god start. Det håller de flesta partier med om, men ingen vågar lägga förslaget av rädsla för att något annat parti ska vinna en enkel populistisk poäng på att säga nej.
Man kan dessutom hitta en finansieringslösning som skulle ge ett plus i landskapets kassa. Om ersättarsystemet i lagtinget slopas, ministrarna återtar sina ordinarie platser, och lönepengarna som då sparas används till politiska tjänstemän, lär det bli ett överskott på sista raden.
Att våga se behov i det egna systemet är inte att slösa med pengarna. Tvärtom, ingen kommer att bygga självstyrelsen starkare om vi inte gör det själva.
Jonas Bladh
tel: 266 38
