I en intervju med Ålands radio uttrycker Liberalernas Katrin Sjögren och Hållbart Initiativs Alfons Röblom att de uppfattar att rekryteringen av nya kandidater till partierna försvåras av debattklimatet i den åländska politiken.
”Jag får ofta frågan om man blir attackerad och måste ta emot mycket skit”, säger Alfons Röblom, som menar att det långt är en bild som inte helt stämmer överens med verkligheten, men att det trots det är oroväckande att samhället har den bilden. Vi såg samma sak inför valet 2019, då det under hösten ordnades ett panelsamtal med partiledare i respons till det som många upplevde som ett allt hårdare klimat, främst på sociala medier. Där vittnade bland annat Socialdemokraternas Nina Fellman, dåvarande kansliminister, om att hon hotats med våld och förnedring online. ”Det kommer att fortsätta vara jobbigt speciellt för vissa grupper och människor. Unga, kvinnor och vissa politiker blir mer utsatta för kränkningar än andra. Det är ett problem som jag tror förblir olöst ganska länge eftersom människor är som de är”, sade hon då i en intervju med radion. I år berättar både Katrin Sjögren och Ålands Framtids Peggy Eriksson att i synnerhet kvinnor tvekar till att ställa upp i valet.
Dåvarande social- och hälsominister Wille Valve (MSÅ) sade vid samma tillfälle att den absolut enklaste gränsdragningen mellan acceptabel och oacceptabel kritik dras mellan sakfrågor och personpåhopp, och att debatten och hela samhället lider då det senare normaliseras.
Inför det förra valet höjdes lagtingsarvodet med dryga 13.000 euro till närmare 60.000 euro årligen för att göra det lättare att rekrytera nya kandidater, något som Centerns dåvarande partiledare Harry Jansson under sensommaren sade att man då ännu inte hade sett någon effekt av. Att svårigheterna nu tycks kvarstå verkar ge Fellman och Valve rätt i sak. Samhället riskerar bli lidande i en tid då Åland står inför en rad stora utmaningar och när så väl en gradvis föryngring som ett influx av ny kompetens i politiken börjar bli desperat nödvändig.
Men gränsdragningen mellan person och sak är inte alltid helt enkel. Under denna mandatperiod har vi sett Harry Jansson, vicelantråd, anklagas för grundlagsbrott då han på eget bevåg valde att inte lämna en utredning till justitieombudsmannen som en markering för självstyrelselagen och emot finsk lagstiftning. Vi har sett näringsminister Fredrik Karlström (MSÅ) resa på semester under coronapandemin och strax efter hemkomst delta i ett evenemang utan att upplysa någon om att han inte suttit i karantän.
Så väl media som privatpersoner kan då ha svårt att skilja på sak, person och politik. Å andra sidan kanske infrastrukturminister Christian Wikström (Ob) personligen fått en för stor del av kritiken gällande beslut kring till exempel upphandlingen av färjan Mergus, som om den gjorts enligt gällande lagstiftning och beredning snarare är ett systemfel, olyckligt som det än är för Kumlingeborna.
Det är mänsklig natur att vilja sätta ett mänskligt ansikte på något – någon som kan resoneras med eller ställas till svars i stället för svårförstådd byråkrati eller politisk filosofi. Men i ett litet samhälle har vi inte råd med att inte skilja på sak och person. Att sitta i lagting eller regering på Åland kräver nästan dubbla roller, då ledaren för den politik man själv är emot gott kan vara en stuggranne eller någon man träffar på stan. Att känna motsättningar är naturligt. Men att i ett så familjärt samhälle tänka att man kan hoppa på en enskild person på sociala medier eller avhumanisera en politiker för den politik de för utan att det påverkar ”verkligheten” fungerar inte.
Vår omvärld polariseras allt mer, något som historien visar att ofta händer i samhällen då tiderna blir svårare. En framtid som känns mindre trygg eroderar nyanserna i politiken och skapar krav på tydligare svar och fastare ståndpunkter. Skiljelinjerna och debatten i USA utgör det absoluta mardrömsexemplet av ett splittrat folk låst i en vi-och-dom-situation där båda sidor allt mer ser den andre som ett existentiellt hot, i vissa fall berättigat. Men vi kan titta snabbt till både öst och väst och se samma sak spelas ut i långdragna, svåra regeringsbildningar där partier med väldigt olika värderingar behöver försöka samarbeta. Självklart kan det hända även här.
Inte mycket av den här regeringens program blev uppfyllt under mandatperiodens gång, och därför får nästa regering mycket att stå i. Det är något man som ålänning har rätt att vara irriterad och uttrycka kritik över. Det är dessvärre också något som hotar göra höstens valdebatter hårda och hätska. Så mycket måste den som in i leken sig ger tåla.
Men om man tänker efter en gång till var gränsen mellan sak och person går, vad som är rättfärdigad kritik kontra personpåhopp och vuxenmobbning, då kanske vi kan undvika att skyttegravarna grävs djupare än de måste. För om polariseringen fortsätter att förvärras och partier fortsätter ha svårt att rekrytera nya kandidater, då stundar verkligen problem för hela samhället, inte i någon avlägsen framtid utan snart.
Felix Quarnström
