Kufiska trender finns det gott om på sociala medier. Det äts tvättmedel, stjälps hinkar med isvatten, rullas skivstänger och staplas wc-papper, och alla låtsas som om det är helt normalt.
Vissa använder sociala medier för att leva ut en hel livsstil. Det är i sig inte konstigt. Den enda skillnaden mellan de tuppkammade punkare som drev runt på stan och skrämde mormödrar på 60-talet och dagens ungdomstrender är att de senare lever ut sin livsstil på virtuella forum.
En intressant, och på vissa sätt uppmuntrande, trend som pågår just nu är så kallad ”dark academia”, mörk akademi. Huruvida det är frågan om en verklig subkultur eller bara en estetik går att diskutera. Hur som helst yttrar den sig på sätt som för utövarna kan få mer än ytliga följder.
Den här subkulturens efterföljare låter sig inspireras av 30- och 40-talets elitskolor och klär sig därför i mörka eller naturfärgade tweed- och yllekläder. Till yttrycket hör också att synas i klassiskt intellektuella miljöer, som gamla bibliotek.
Böckerna ska gärna vara läderinbundna, och eftertraktade författare är giganter från förra sekelskiftet eller tidigare, som D. H. Lawrence, Fjodor Dostojevskij och Arthur Conan Doyle – men J. K. Rowlings böcker om den unge trollkarlen Harry Potter tycks också gå hem.
Så långt kan dark academia säkerligen avskrivas som en estetik snarare än en subkultur. Bara för att man klär sig i rutig kjol och syns hållande en läderinbunden bok framför en gotisk katedral är man inte nödvändigtvis intellektuell på det sätt som eftersträvades i 30-talets Oxford.
Men handlingar har betydelse. Den som faktiskt öppnar sin läderinbundna utgåva av Bröderna Karamazov, eller lär sig några fraser på klassisk grekiska, är förändrad för alltid.
Förändringen är inte alltid lätt att leva med. Till dark academia hör också den mörka och dramatiska typen av romantik, där ensamhet, melankoli och depression är i det närmaste eftersträvansvärda.
Inte heller det är nytt. I 80 år har vissa, efter att ha plöjt Virginia Woolfs verk, så sakteliga börjat kontemplera möjligheten att ta en promenad ut i sjön.
Något som var tänkt att vara ett nöje eller en image kan på så vis bli synnerligen verkligt.
I morgon är det internationella museidagen, åtminstone om man får tro den organisation som företräder muséer världen över.
Det innebär att många sådana åländska muséer som vanligtvis endast öppnar dörrarna enligt överenskommelse håller öppet, dagen till ära.
Ett bra museum hjälper besökaren att sätta sig in i historien så som den tedde sig för människorna som levde där och då. Det är ingen enkel uppgift.
Allt för ofta reduceras det förflutna antingen till något kuriöst, en separat värld som inte går att sammanfoga med vår, eller till ett verktyg i nutida diskussioner. Särskilt det senare är både illasinnat och destruktivt.
Faktum är att historien har ägt rum, på riktigt, pådriven av verkliga människor med äkta bevekelsegrunder. Den har betydelse i sig själv, och förtjänar inte att vara ett verktyg för billiga poänger.
Ett sätt att leva sig in i det förflutna är att återskapa den, om än ytligt och bristfälligt. Enkelt uttryckt, med inspiration från dark academia: bättre att äga en bok av Dostojevskij, även om man ännu inte läst den, än att inte äga den alls.
Henrik Herlin
