Den har fått en hel del utrymme på den här ledarsidan på sistone, offentlighetslagen, men så blir det när dess förvaltare inte är så noga med principerna kring den.

I måndags presenterade Rainer Juslin i egenskap av ordförande i lag- och kulturutskottet betänkandet på den nya offentlighetslagen. Han konstaterade att lagförslaget ökar insynen i det offentliga Åland, han uttryckte glädje över utskottets samsyn i frågan och redogjorde för de mindre ändringar man kommit överens om.

Det blev på många sätt en odramatisk presentation. Tills pressfriheten plötsligt stod under attack.

John Holmberg frågade vad Rainer Juslin tänkte om möjligheten att sökande till offentliga tjänster ska få vara anonyma i ansökningsskedet av rekryteringsprocessen. Det handlar om ”individens frihet” att inte namnges, och han ”vet med besked” att namnpubliceringarna hämmar antalet kompetenta sökande.

Rainer Juslin konstaterade att det är en ”väldigt svår” fråga. Förvisso handlar det om en person som ska ansvara för skattebetalarnas pengar, och det vore svårt att hitta lagstöd för att kunna sekretessbelägga sådana handlingar.

Men, tillade han, det vore ändå ”önskvärt att media tar ett större ansvar i de här frågorna”. Med ”tar ett större ansvar” får vi anta att Rainer Juslin menar ”slutar namnge”.

Önskvärt ur demokratins synvinkel vore att offentlighetsprincipen och pressfriheten, två av demokratins absoluta grundvalar, inte ruckas på för att eventuellt – kanske – lyckas locka några fler sökande till offentliga tjänster.

Önskvärt ur pressfrihetens synvinkel, Rainer Juslin och John Holmberg, vore att politiker inte gör utspel om vad media får och inte får publicera.

Att de två liberala politikerna säger sådana här saker öppet – och i en politisk kontext – avslöjar en förbluffande djup okunskap om nyhetsmedias roll, och en stor oförståelse inför invånarnas rättighet att veta vilka som är aktuella för tjänster som har stort inflytande över vardagslivet.

Ålandstidningen, liksom övrig åländsk nyhetsmedia, följer journalistreglerna. De finns öppna för vem som helst att ta del av på Journalistförbundets hemsida.

Den första punkten lyder: ”Journalister är i första hand ansvariga inför sina läsare, lyssnare och tittare. Dessa har rätt att få veta vad som händer i samhället.”

Det är ett ansvar vi på Ålandstidningen tar. Vi tar det på allvar och vi tar det med stolthet.

Känner Rainer Juslin och John Holmberg över huvud taget till dessa regler? Känner de till att det råder pressfrihet också på Åland och att det därmed är direkt olämpligt att göra politik av mediers publicistiska beslut?

Efter måndagens replikväxling förefaller det oklart.

Pressetiken och journalistreglerna ska absolut kunna diskuteras och vid behov förändras eller uppdateras. Men de ska inte vara föremål för politisk debatt, eller påverkas av politiker. Det – om något – vore ett pressetiskt haveri.

Och diskussioner har vi – framför allt vad gäller namnpubliceringar. Det är ingenting vi tar lätt på eller gör utan eftertanke.

Men så här ligger det till: Vår policy är att alltid namnge personer som söker offentliga tjänster. Är det en tjänst vi anser är tillräckligt viktig för att uppmärksamma ska vi också publicera namnen på alla sökande.

Det vore på sin plats att fundera över vad man har för syn på offentlighetsprincipen om man inte tycker att det viktigaste elementet i den offentliga rekryteringsprocessen – den sökande – ska vara offentlig?

Och om man som sökande person inte kan leva med att namnges offentligt, vad har man i så fall på en offentlig post att göra?

Som tur är har vi pressfrihet i det här landet. Finland ligger tvåa i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex, före både Sverige och Danmark. Det är något fint att slå vakt om.

Så den här ledarskribenten tänker ta tillfället i akt och meddela följande: Rainer Juslin och John Holmberg kan sitta lugnt i båten, försäkrade om att Ålandstidningen tar, och ämnar fortsätta ta, sitt publicistiska ansvar.

Helt oavsett försök till politiska påtryckningar.