Finlandsinstitutet i Sverige höll tidigare i veckan ett webbinarium för att i samband med den åländska självstyrelsens 100-årsjubileum lyfta betydelsen av den åländska demilitarisering och neutraliseringen och Ålands roll i säkerhetspolitiken.
Ämnet är synnerligen aktuellt i en värld där Ryssland gång efter annan utmanar det säkerhetspolitiska läget och där oron för konflikter i vår närregion är synnerligen närvarande.
Grunden för den åländska demilitariseringen och neutraliseringen, den så kallade Ålandskonventionen, återfinns i en överenskommelse som slöts i Geneve 1921.
Konventionen innebar att Finland bekräftade det befästningsförbud som Ryssland deklarerade 1856 i anslutning till Krimkriget. I praktiken innebär det en permanent demilitarisering och neutralisering av Åland och samtidigt gav den Finland rätt att försvara Åland och Ålands neutralitet.
Ålandskonventionen ses i dag som en permanent lösning och den är tänkt att gälla oavsett förändrade maktförhållanden. Den är även i ett EU-sammanhang att ses som folkrättsligt gällande.
Med detta sagt lever vi dock i tider av oro. Tider där demokratin är på tillbakagång och där närmare 70 procent av världens länder under pandemiåret 2020 har, enligt The Economists demokrati index, utvecklats i negativ riktning.
Med en sådan utveckling i vår omvärld kan inte heller den åländska demilitariseringen och neutraliseringen tas för given. Inte minst med ett Ryssland som för en allt mer aggressiv utrikes- och säkerhetspolitik.
Att Ålandskonventionen bekräftas gång efter annan av Finland och Sverige, som vid detta tillfälle av föreläsare som före dett statsminister Carl Bildt och president Tarja Halonen, är av yttersta vikt. Det stärker demilitarisering och neutralisering och gör det svårare för en utomstående aktör att utmana Ålandskonventionen. Därför är det bra att Åland tar tillfället i akt att lyfta dessa frågor under jubileumsåret för att stärka Åland och Ålands roll i en internationell kontext.
Förutom att det är viktigt att lyfta Ålands roll i en internationell kontext ger dessa typer av tillfällen också en möjlighet för oss ålänningar att förstå komplexiteten i hela Ålandslösningen och behovet av att själva förstå strukturen av densamma.
För det är precis som Ålands fredsinstituts direktör Sia Spiliopoulou Åkermark poängterade när hon hänvisade till den finländska diplomaten René Nybergs slutsatser gällande hela Ålandslösningen med såväl självstyrelse som demilitarisering och neutralisering. Ålandslösningen är som en träknut. Ruckar man i och ändrar i ena änden av lösningen får man stora konsekvenser i andra delar.
Därför är det också viktigt att konstatera, som tidigare talman Johan Ehn (MSÅ) gjort vid ett flertal tillfällen, att Åland måste ses som ett subjekt och inte ett objekt när dessa frågor diskuteras. Men då krävs det att vi på Åland har kunnandet och tar ansvaret för vår egen självstyrelse och dess utveckling. I synnerhet med tanke på hur vår omvärld förändras och vilka behov av förändring av vår självstyrelse som kommer med den.
För precis som president Tarja Halonen framförde vid webbinariet är en autonomi en levande process – även under fredstid. Det gör att vi inte kan lämna självstyrelse, demilitarisering eller neutralisering åt sitt öde eftersom dessa skulle kunna gå att ses som permanenta. Vi behöver aktivt arbeta med alla tre för att säkerställa att de även i framtiden ska finns kvar.
