Ålandstidningen har flera gånger uppmärksammat den tvist som uppstått kring Arvid Mörns mark i Långbergsöda i Saltvik. På området finns en fast fornlämning från stenåldern. Mörn har ansökt om att få rubba fornlämningen men fått avslag. Enligt lag har han då rätt till ersättning av landskapsregeringen (LR) om avslaget orsakar den sökande, Mörn i det här fallet, ”en olägenhet som inte är ringa”.
Arvid Mörn har låtit en mäklare, som är den yrkesgrupp som normalt värderar mark, bedöma vad fornlämningen innebär i värdeminskning om han väljer att sälja tomten. Mäklaren har kommit fram till att det handlar om en summa i storleksordningen 60.000 euro.
Inte en struntsumma, såldes.
Landskapsregeringen har dock avslagit Arvid Mörns begäran om ersättning eftersom LR anser att tomten kan bebyggas utan olägenhet.
Äganderätten är central i ett civiliserat samhälle. Men det går att göra undantag i speciella skäl. Då och då måste samhället kunna meddela att den mark som en privatperson äger måste användas ”i samhällets tjänst”, så att säga.
Samhället måste ha möjligheten att både skydda och lösa in mark som är av speciell nytta för samhället. Det kan handla om mark intill en vattentäkt, mark där en viktig väl måste dras eller – som i det aktuella fallet – mark som är av speciell skyddsvärd av kulturhistoriska anledningar.
Men grunden måste vara att det då ska göras genom någon form av inlösen eller genom kompensation. Det kan inte vara så att varje skyddsvärt ändamål ska skyddas och kostnaden för detta ska bäras av markägaren. Vi lever inte i en diktatur där ”staten” (i vårt åländska exempel LR) hur som helst kan besluta om hur någon annans mark ska användas.
Det kan tyckas som att det är mycket väsen för lite ull att tjata om fallet Mörn, men äganderättsfrågor är något av en tickande bomb i vår tid.
Det handlar långt ifrån bara om fornlämningar från stenåldern eller vägbyggen.
Ett av de stora områdena där samhällsintresse ofrånkomligen kommer att kollidera med äganderätten är hur vi ska skapa ett klimat- och miljömässigt hållbart samhälle. Redan har många röster väckts, både lokalt och internationellt, om mer omfattande regleringar av mark i syfte att exempelvis klimatkompensera eller bevara biologisk mångfald.
I vissa fall rättmätigt, då ett allt för vidlyftigt användande av skadliga ämnen kan göra stor skada också på kringliggande marker eller vatten.
Men i andra fall handlar det till stor del om reglering av ett ägande som inte är direkt skadligt utan snarare skulle kunna vara mer optimalt.
Frågan blir då hur långt samhället ska ha rätt att ålägga en markägare att göra si eller så i samhällets namn utan att markägaren kompenseras för det.
Fallet med Arvid Mörn och hans mark borde vara solklart. Landskapet vill att marken fredas eftersom den vilar på en fornlämning som berättar historien om de allra första ålänningarna. Om landskapet anser att marken är så kulturhistoriskt skyddsvärd att den aldrig får bebyggas ska landskapet betala för marken, antingen genom att lösa in ett rimligt område av den till en lika rimligt pris, eller betala en kompensation för att marken inte får röras.
Allt annat vore ett maktfullkomligt agerande.
Men fallet med Arvid Mörn och hans mark borde också leda till en större, och väldigt angelägen, debatt om hur långt samhället har rätt att ställa krav på ägare av privat mark och hur detta ska kompenseras.
Den frågan kommer bara att bli mer central, och det vore väl om våra folkvalda valde att agera förutseende och sätta regelverket på förhand i stället för att tvinga åländska markägare att gå till domstol för att få rätt mot de landskap de anser företräda dem.
Äganderätten är central och måste värnas, men inte till fullo. Men i de fall den inskränks måste samhället betala för den inskränkningen. Allt annat faller utom det vi anser vara demokratiskt.
Jonas Bladh
jonas.bladhalandstidningen.ax
Tel 26 038
