Lena Ljungdahl är före detta polis, men har jobbat nästan tio år som rådgivare i säkerhetsfrågor, bland annat på Center för våldsbejakande extremism. Hon har haft uppdrag i 50 kommuner och besökt över 500 skolor.
Hennes bild är att säkerhetsarbetet ser enormt olika ut på olika skolor.
Det finns kommuner och skolor som har kommit jättelångt, de är så förberedda man kan bli, men det finns också skolor som inte har gjort någonting. De lever fortfarande i det-kommer-aldrig-hända-här-känslan, säger hon.
Till skillnad från många arbetsplatser är det ofta bara att gå rakt in på en skola. Lena Ljungdahl tycker att man mycket väl kan begränsa tillträdet för obehöriga. Det skärper ofta uppmärksamheten på vilka som rör sig i skolan. Men man får aldrig tro att det ger ett fullt skydd, gärningsmannen kan ju vara en elev eller anställd.
Jag kan inte se att det finns en mirakellösning, då hade jag sålt den på burk till alla skolor, säger Lena Ljungdahl.
Minimera konsekvenserna
Hon utbildar i PDV – pågående dödligt våld – på skolor. Hon trycker på vikten av att skapa rutiner, systematisera och att även elever ska vara med i förberedelserna. Om man har övat ökar chansen att göra rätt om något händer.
I Örebro verkar många ha gjort rätt saker. De som kunde flydde, andra inrymde och barrikaderade sig i skolsalar. Ändå dog minst elva människor.
Det går inte att skydda sig fullt ut, utbildning och rutiner syftar till att minimera konsekvenserna så mycket som det bara går, säger Lena Ljungdahl.
I sitt arbete har hon också sett åtgärder som hon tycker är "absolut fel" och mest inger falsk trygghet. Som att investera i dyra, nya säkerhetsdörrar eller appar som ändå inte kan ge rätt information när den akuta situationen utvecklas varje sekund.
Jag är rädd att det nu kommer att tas beslut i affekt, att man försöker gena eller köpa enkla lösningar på svåra problem, säger hon.
Vill ha nationella krav
Ett annat exempel är att handlingsplaner visserligen tas fram, men att de är statiska eller mindre genomtänkta, som att alla uppmanas och övar på att inrymma till matsalen – utan att tänka på att det kan vara just där gärningsmannen kommer att befinna sig.
Lena Ljungdahl efterlyser därför nationella bestämmelser, en lägstanivå på krav på vad som ska finnas på plats på varje skola, förankrade i evidens på vad som fungerar. Dessutom måste det i riktlinjerna finnas tydligt utpekat vem som har ansvaret.
